Så skedde det väntade: utbrytarkungen och överlevnadskonstnären Stefan Löfven är tillbaka som statsminister. Alla andra ministrar är också tillbaka, utom landsbygdsminister Jennie Nilsson, som skall hålla sin riksdagsplats för S.
Allt är sig alltså likt efter regeringskrisen - men ändå inte. Till exempel så finns inte längre januariavtalet. Liberalerna och Sabuni lämnade som oljade blixtar för att i stället verka för en borgerlig regering. Annie Lööf gick i "konstruktiv opposition", vilket får antas vara en finare slags opposition än den som bedrivs av övriga oppositionspartier, som ju hade den icke-konstruktiva oförskämdheten att försöka erövra regeringsmakten. Den "konstruktiva oppositionen" innebar att Annie Lööf släppte fram Stefan Lööf mot att hon fick igenom tre krav: förändrad arbetsrätt, ändrat strandskydd och stärkt äganderätt för skogsägare. Stefan Löfvens regeringspartner Miljöpartiet förklarade omedelbart att två av C-kraven var oacceptabla och inte kommer att genomföras.
Stefan Löfven har vunnit också detta slag men är på väg att förlora kriget. Dels kan han inte räkna med stöd från V oavsett vad hans regering företar sig, dels ser hans försök att spräcka blockpolitiken ut att ha fått sig en rejäl knäck. Dessutom förflyttar sig väljarna åt höger medan hans eget parti vrider åt vänster. När Socialdemokraterna nu befriats från januariavtalets liberala, marknadsekonomiska väktare, Lööf och Sabuni, kan partiet driva en tydligare S-politik. Bra för internhygienen men med oklar nytta i opinionen.
LÄS MER: Politikens allt bredare kanter
Vinnare är moderatledaren Ulf Kristersson. Ett havererat januariavtal, Liberalerna åter tillbaka på den borgerliga sidan, inledda fyrpartisamtal med KD, L och SD och framgångar i opinionen har stärkt hans möjligheter att bli statsminister vid nästa val.
Även Liberalerna gagnas. De slapp ett extraval och fick chansen att lämna januariöverenskommelsen. Partiet har därmed visat att deras borgerliga hemmahörighet inte bara var prat utan också "verkstad". Det ger Liberalerna tid att bli tydliga i sitt budskap, kunna återta förlorad mark i opinionen och vinna stödröster från moderater.
Jimmie Åkesson är också en vinnare. De tidigare utfrusna Sverigedemokraterna är nu inne i den politiska gemenskapen. När det blir val kommer partiet sannolikt ha vunnit än fler röster och kan se fram emot att på ett eller annat sätt vara en del av regeringsunderlaget vid ett skifte vid makten.
Inte minst viktigt: Demokratin har stärkts av regeringskrisen - alla partier har nu chansen att få inflytande, även Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna med sina bortåt två miljoner väljare. Det stärker rimligen väljarnas förtroende för demokratin, de politiska partierna och politikerna. Väljarna är också vinnare. Två tydliga regeringsalternativ innebär att det inte kommer råda något tvivel om vilken regering och vilken statsminister man de facto röstar på.
Centerpartiet däremot är den stora förloraren.
LÄS MER: Nyamko Sabuni läste rätt!
Vänsterpartiet som inte skulle få något inflytande fick exakt det. Den liberala profilreformen om fri hyressättning i nybyggnation föll för en kula från V. Därtill blev resultatet en svagare regering och ett bortsopat januariavtal. Den breda mittens filosofi har synats och befunnits vara en önskedröm utan förankring i verkligheten. Väljarna verkar nämligen inte lika förtjusta i "breda lösningar i mitten av svensk politik" som Annie Lööf. I Svenska väljaropinions senaste sammanvägning av partisympatimätningar är "ytterkanterna" de stora vinnarna. Vänsterpartiet ökade med 0,8 procent och SD med 1,4 procent.
Centerns och dess hejaklackars resonemang har varit minst sagt svåra att följa. Centern är ett borgerligt parti som släpper fram en socialdemokratisk regering vars politik man inte tror på. Annie Lööf säger sig vilja samarbeta med de flesta partier men samarbetar i dag inte med något. De partier som lyckats skapa förutsättningar för samarbeten är de som hon beskyller för att sitta fast i låsningar. Samtidigt är Centern själv helt låst vid att inte samarbeta med Jimmie Åkesson eller dem som samarbetar med honom och hans parti. Ytterkantsisolationismen har i själva verket isolerat Centern och målat in partiet i ett hörn. Den enda sida som återstår är den vänstra. Emellertid har man gjort det svårare för Stefan Löfven att få igenom den budget, som han har gjort till förutsättning för ett fortsatt regerande. Logiskt?
LÄS MER: Fara å färde, sa Löfven
Det slog mig, när jag häromdagen läste om Lewis Carrolls märkliga barnbok från 1865, Alice i Underlandet, att dessa resonemang i den svenska politikens "breda mitt" påminner en del om Alice drömda äventyr, i en värld som strider mot all logik:
"Ta lite mer te, sa Marsharen till Alice med djupt allvarlig min.
Jag har inte fått något alls än, sa Alice surt och då kan jag väl inte ta mer heller.
Du menar att du inte kan ta mindre, sa Hattmakaren. Det är mycket lättare att ta mer än ingenting".
Men precis som Alice vaknade upp ur drömmen så kommer Sverige förhoppningsvis vakna upp ur "ologiken" i nästa riksdagsval, med tydliga alternativ till vänster och höger att välja mellan. Och om opinionsvindarna fortsätter att blåsa som nu så kommer vi att få en regering som kan ta sig an Sveriges viktiga frågor och som vet "vart den vill komma" - inte en för vilken riktningen är underordnad vem man talar med:
Kan du vara snäll att tala om vilken väg jag skall gå härifrån?
Det beror på vart du vill komma, sa katten.
Det spelar inte så stor roll vart, sa Alice.
Då spelar det ingen roll var du går, sa katten.
LÄS MER: Kan det vända för Sabuni och L?
