Medan många av oss firade midsommarafton på ett nästan normalt sätt var Stefan Löfvens midsommar extremt ovanlig - en Midsommarnattsmardröm. Efter att som förste svenske statsministern ha blivit avsatt av riksdagen i en förtroendeomröstning tvangs han att fundera på om han skulle begära avsked hos talmannen Andreas Norlén eller utlysa extraval.
I måndags meddelade en sammanbiten statsminister att han begärt entledigande.
– Landets bästa är vad vi måste ha för ögonen. Vi kan inte hålla på med politiskt spel under pandemin, sa Stefan Löfven och la skulden på Vänsterpartiet:
– Det råder inget tvivel om att Vänsterpartiets agerande har lett fram till dagens svåra politiska situation. De röstade bort regeringen utan att ha ett nytt regeringsalternativ.
Stefan Löfven har rätt i att det var Vänsterpartiets initiativ som ledde fram till att regeringen fälldes just nu. Men i själva verket var det januariöverenskommelsens inbyggda spänningar som ledde fram till regeringskrisen. När regeringen och samarbetspartierna gick över en av Vänsterpartiets "röda linjer" - fri hyressättning i nybyggnation - utlöstes den latenta krisen.
LÄS MER: Statsministern vi aldrig blir av med
Januariöverenskommelsen är ett arrogant aktstycke. I den så kallade förnedringsklausulen, ett villkor för att C skulle stödja S-MP-regeringen, står det: "Vänsterpartiet kommer inte att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under mandatperioden." När Nooshi Dadgostar i en GP-intervju nyligen sa att hon trodde att det, trots allt, skulle gå att komma överens med Centern dammade Annie Lööf till med att "det är önsketänkande". Plats i korgen, sa nioprocentsledaren till den andra nioprocentaren.
Valet att fälla den statsminister man egentligen vill ha kan inte ha varit lätt för Vänsterpartiet och Dadgostar - men det var nödvändigt. Hade den omvittnat tuffa vänsterledaren inte satt ner foten i en för partiet central fråga så hade Vänsterpartiet riskerat att reduceras till evig knähund för eventuella framtida socialdemokratiska regeringar. Nu visade Dadgostar vad hon och partiet är beredda att göra för att värna sina hjärtefrågor och för att ha ett reellt politiskt inflytande.
Januariöverenskommelsen bygger på att V och SD, som i dag stöds av 30 procent av väljarna, inte skall tillåtas ha något som helst inflytande. Man må ogilla vad V och SD står för men det är väljarförakt att i praktiken försöka ogiltigförklara nära två miljoner väljares åsikter. Budskapet från januaripartierna är egentligen: "Ni har felaktiga åsikter, stöder onda krafter och skall därför inte räknas eller lyssnas på". Det är i sanning att "förtrycka med dygden".
LÄS MER: Så kan Liberalerna hitta sin plats i svensk politik igen
De senaste veckorna har varit en uppvisning i så kallat blame game - att skylla på andra. Stefan Löfven skyllde på Vänsterpartiet. SSU:s ordförande Philip Botström menade att Centerpartiet agerade ”djupt ansvarslöst och ohållbart”. Nooshi Dadgostar betecknade Löfvens och Lööfs agerande som "oseriöst och politisk teater". MP:s språkrör Märta Stenevi kallade L:s agerande "anmärkningsvärt" och ifrågasatte om partiet kan kalla sig liberalt.
Annie Lööf sköt åt flera håll: "SD och V krokar arm för att skapa politiskt kaos" skrev hon men passade också på att skuldbelägga sina forna januarikompisar i Liberalerna:
– Det är det här alternativet, att förnya januariavtalet, annars tror jag att Liberalerna tar oss mot ett extraval.
Men det duger inte. Liberalerna har tagit ställning för en borgerlig regering, de har lämnat januariöverenskommelsen och skickade, med rätta, tillbaka bollen till Centerns planhalva.
– C måste ta ställning till om de vill ansluta sig till borgerligheten eller vänstersidan, sa Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson.
– Det måste bli åter bli viktigare vad man pratar om än vem man pratar med, sa L-ledaren Nyamko Sabuni.
LÄS MER: Ett steg närmare nyvalet få egentligen vill ha
Ulf Kristersson meddelade i torsdags talmannen att han inte såg några förutsättningar för att kunna bilda regering. Uppdraget gick då till Stefan Löfven. Matematiken talade emot Kristersson men talar för Löfven. Sannolikt kommer 175 av riskdagens 349 ledamöter rösta för en ny Löfvenregering. Huruvida han kommer att vara "tiden ut" är mer tveksamt. Stefan Löfven har nämligen sagt att han avgår om han inte får igenom sin budget. C har sagt att man inte budgetförhandlar med V. En minst sagt svår nöt att knäcka till och med för Löfven.
Man kan kalla regeringskrisen för onödig. Men viktiga saker, som bådar gott för framtiden, har skett de senaste veckorna. Vänsterpartiet har fått det inflytande Annie Lööf inte vill ge dem. Liberalerna har lämnat januariöverenskommelsen "i förtid" för att verka för en borgerlig regering. De borgerliga partierna har påbörjat samtal i de stora sakfrågor, som man menar kan utgöra grunden för en ny regerings politik.
Men viktigast av allt - midsommarkrisen har visat att regeringsmakt inte i längden kan byggas på krystade avtal vars övergripande mål är att utestänga andra partier från inflytande. Ideologi och partiskiljande sakfrågor kan få företräde framför maktspel och besvärjelser - riksdagens makt har befästs. Och kanske måste till och med Annie Lööf nu inse att det inte finns någon "bred mitt", snarare allt bredare ytterkanter, vars åsikter man inte behöver dela men vars väljare man måste respektera!
LÄS MER: Så blir C en dörrmatta åt Socialdemokraterna
