Just nu oroar sig många i det offentliga Sverige för två saker: Liberalerna och demokratin. Och ibland äro de två ett. Ty enligt vissa (läs bland andra Stefan Löfven) är demokratin hotad om Nyamko Sabuni lyckas lotsa den lilla folkspillra som är Liberalerna tillbaka till det borgerliga blocket. Där lurar opålitliga, svaga typer som Ebba Busch och Ulf Kristersson. De planerar att kasta sig själva och Sabuni i gapet på den ondsinte odemokraten Jimmie Åkesson och hans hejdukar i Sverigedemokraterna. L, M och KD förväntas lägga sig platt för alla SD-krav och därmed snabbt föra Sverige mot den illiberala och auktoritära avgrunden. Med denna förflyttning högerut och vid minsta samröre med politikens hin håle riskerar Liberalerna att förlora sin själ.
Andra menar att själen redan gått förlorad - lite oklart är det dock i vad själen består och vad som således gått förlorat. (Man kan för övrigt undra om inte partisjälen lika gärna kunde ha gått förlorad när ett liberalt, icke-socialistiskt parti stöder en regering ledd av ett parti som bekänner sig till socialismen, låt vara demokratisk, och den materialistiska historiesynen.)
Omsorgen om den liberala själen från alla möjliga politiska håll är oväntad och värmande för dem av oss som troget känt sympati för det "kluvna partiet". Som hållit ut genom tillbakagångens Golgatavandring. Som gillat den konsekvent borgerliga positionen "något till vänster om höger". Som hängt med genom de tyvärr symptomatiska namnbytena från Folkpartiet via både/och:et Folkpartiet Liberalerna till dagens Liberalerna. Det var inte bara "Folk" i namnet som försvann. Också folket försvann från partiet, som nu är så litet i opinionen att det inte ens har råd att kalla sig kluvet.
Liberaler som art är inte utrotningshotade, vi finns lite varstans, många har flyttat till Moderaterna. Nej, det är liberalernas "naturliga habitat", partiet Liberalerna, som är i fara, därför att man valde fel lekkamrater av fel skäl. Partiet övergav sin självklara position som en viktig, om än liten, del av borgerligheten och stödde det maktfokuserade socialdemokratiska partiet med det överskuggande målet att isolera Sverigedemokraterna.
Månar man på riktigt om Liberalerna, både dess själ och dess kropp, så bejakar man Nyamko Sabunis vägval - att föra Liberalerna tillbaka till den borgerlighet där partiet hör hemma. Då och endast då kan Liberalerna få tillbaka väljarstöd och förtroende, om det inte är för sent, om man inte förverkat förtroendet.
Det verkar emellertid inte vara för sent. Liberalerna nya linje har gett resultat, enligt en Sifoundersökning för Expressen. Nyamko Sabuni fördubblade förtroendet bland moderatväljare och ökade också bland liberaler. Det behövs, för enligt en tidigare undersökning låg Sabuni lägst i förtroende av alla partiledare. Där ledde för övrigt Ulf Kristersson före nya tvåan Jimmie Åkesson.
Men det är inte bara förtroendet för Sabuni som ökat utan också väljarstödet. Enligt Aftonbladet/Demoskops undersökning, som publicerades i fredags, har stödet för Liberalerna ökat med en procentenhet till 3,7 procent. "Nyamko Sabunis nya SD-linje är en braksuccé", skrev Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin. Ökningen med en procentenhet innebär 40 procent, eller 65 000, fler väljare, enligt undersökningen.
Braksuccé, är en träffande och glädjande beskrivning av siffrorna. Det är inte orimligt att tro att ökningen bara börjat. Däremot är det inte Sabunis "nya SD-linje" som belönats utan det tydliga beskedet till besvikna sympatisörer: vi är tillbaka i borgerligheten och kommer att stödja en borgerlig statsministerkandidat. Vi kommer att gå till val på en liberal reformagenda och inte på att isolera andra partier.
Nyamko Sabuni har läst sina före detta väljare rätt. Hon bryter inte med någon gammal linje och väljer inte någon ny väg. Det var samarbetet med och stödet till Socialdemokraterna 2019 som var den nya vägen. Den visade sig vara en farlig återvändsgränd som Nyamko Sabuni nu lämnar när hon återbördar sitt parti till den "borgerliga famnen", där partiet hör hemma - i opposition till och inte i samarbete med Socialdemokraterna.
Sabuni läste inte bara väljarna utan också sitt parti rätt. Hon fick med sig två tredjedelar av partirådet på sin linje. Det krävde stort mod, när hon utmanade starka krafter i partiet. Hon visade därmed att hon är partiledare och inte "partiföljare".
Läget i opinionen i dag är tämligen jämnt med en liten övervikt för januaripartierna i kombination med Vänsterpartiet. Med Liberalerna på "rätt sida" finns goda chanser att Sverige kan få en borgerlig regering i stället för en besynnerlig S/MP-regering, kanske med Centern på somliga taburetter, stödd på det Vänsterparti som Centern vill utestänga från inflytande och vars kommunistiska historia Stefan Löfven tycks vara obekymrad om.
En borgerlig regering kräver dock stöd från Jimmie Åkesson. Han är tydlig med att han vill ha inflytande, allt annat vore häpnadsväckande och ett svek mot de 20 procent av väljarna som stöder honom. Han säger också i en GP-intervju, i vad som måste betraktas som ett förhandlingsutspel, att "vi har inga lojaliteter till borgerligheten". Det må vara, men att han skulle stödja en regering vars partier gjort det till sitt huvudnummer att isolera Sverigedemokraterna, får anses som otroligt. Sist och slutligen är det väljarna som bestämmer vilka partier som får vilket inflytande. Får Liberalerna tillbaka förra årets väljarstöd förändrar det inte bara regeringsbildningens dynamik utan stärker också de liberala krafterna på bekostnad av Sverigedemokraterna.
