Invektiven och beskyllningarna från socialdemokrater viner på debattsidor och i TV-intervjuer. Det är ingen måtta på vilken låg och simpel person Ulf Kristersson kan förvandlas till med "dåligt umgänge" - läs Jimmie Åkesson, som belackarna beskriver som en sorts odemokratisk blandning av Donald Trump i USA och Victor Orban i Ungern.
I förra veckan var det den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist som i en debattartikel i GP gick till storms mot Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson.
"I dag är det i första hand muslimer som är de högerextremas främsta måltavla. På 1930- och 40-talen var det judarna. Måltavlan skiftar beroende på tidsandan", skrev Hultqvist.
Hultqvist beskyller i debattartikeln Ulf Kristersson för att vara hållningslös, naiv och ryggradslös, för att sakna bortre gräns och för att inte dra en röd linje mot högerextrem främlingsfientlighet. Han hävdar att det inte är SD som förändrats utan Moderaterna och Kristdemokraterna - i riktning mot Sverigedemokraterna.
Det är ingen tillfällighet att försvarsminister Hultqvist talar om "SD:s stormtrupper" och i en debatt i Aktuellt i ett halvhysteriskt tonläge hävdade att Sverigedemokraterna är "inget parti som Kristersson och Busch klarar av att tämja. Högerextremism går inte att tämja." Meningen är givetvis att föra tankarna till 30-talets och Hitlers Tyskland.
I veckan var det Stefan Löfvens tur. I Anders Holmbergs intervjuprogram 30 minuter sa statsministern att han var orolig för demokratin i Sverige. Inte mindre än nio gånger frågade den skicklige och envise intervjuaren Anders Holmberg Stefan Löfven om "vad konkret som skulle hända om Moderaterna bildade regering med stöd av Sverigedemokraterna" och om statsministern menade att Ulf Kristersson skulle låta Sverige utvecklas i odemokratisk riktning.
Löfven, som blev allt svartare i ögonen, svarade med att beskriva utvecklingen i Ungern, Polen och i Republikanska partiet i USA. Han hävdade att Kristersson skulle tvingas till eftergifter gentemot SD. Stefan Löfven varnade till slut för att om Kristersson "sätter sig i det där sällskapet då tar man en rejäl risk. Kristersson skall aldrig tro att Sverigedemokraterna bara lägger sig ner och säger 'gör du som du vill', det kommer Sverigedemokraterna aldrig att göra och då är det fara å färde för vårt land".
Men något svar på vad som skulle hända i Sverige, med en borgerlig regering med riksdagsstöd från Sverigedemokraterna, fick vi aldrig. Bara att det vore "fara å färde med vårt land". Mer lär vi inte heller få veta. För Socialdemokraterna har helt enkelt inget svar. Deras strategi och retorik går ut på att svepande och oprecist tala om de demokratiska riskerna med att samverka med SD.
Att man då riskerar att avkrävas precisa och konkreta svar ingår uppenbarligen inte i beräkningen, vilket 30-minutersintervjun med Stefan Löfven gjorde naket tydligt.
Den senaste tidens alltmer uppskruvade tonläge från socialdemokraterna är obehagligt och visar att Socialdemokraterna är beredda att gå väldigt långt för att behålla makten. Det inkluderar uppenbarligen att ifrågasätta om Ulf Kristersson och Ebba Busch är kapabla och beredda att upprätthålla demokratiska principer, som mediernas och domstolsväsendets integritet. Det finns i det sammanhanget skäl i att påminna om att det inte är Socialdemokraterna som varit pådrivande för att stärka den liberala demokratin.
Det var i stället de fyra borgerliga partierna som drev fram grundlagsreformen 2011, för att stärka riksdagens kontroll över regeringen och domstolarnas självständiga ställning. I en debattartikel i Dagens Industri nyligen presenterade Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer ytterligare förslag för att stärka domstolarnas oberoende, riksdagens och lagrådets ställning och äganderätten.
Moderaterna vill också förstärka den offentliga förvaltningens integritet, återupprätta offentliga tjänstemäns ansvar och "rulla tillbaka statlig klåfingrighet i fråga om den fria pressen och den fria forskningen". Så talar inte ett parti som är berett att offra demokratin.
Skrämsel och beröringsskräck som överordnad princip har tjänat Socialdemokraternas väl i ett avseende. De gav dem januariavtalet och därmed regeringsmakten. Nu hoppas de uppenbarligen att en upptrappad skrämselretorik skall ge dem fortsatt makt. Men risken är överhängande att hätskheten tas för desperation och att statsministern förlorar i sympati, trovärdighet och auktoritet. Det vore inte mer än rätt. För egentligen är det något oerhört att Stefan Löfven ifrågasätter oppositionens demokratiska legitimitet och varnar för att landet är i fara om oppositionsledaren blir ny statsminister.
Det är ett av många skäl att byta regering om 18 månader. Då har ministären Löfven suttit vid makten i åtta år - en lång tid och likväl har förvånansvärt lite blivit gjort. Vi behöver en regering som ägnar sig mindre åt demonisering och skrämsel och mer åt att med kraft "renovera" Sverige. I olika avseenden har vi mycket att lära av våra nordiska grannländer, bland annat om hur man samexisterar med högerpopulistiska partier. De har våra grannar klarat med både heder, välstånd och liberal demokrati i behåll.
