Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Många skärgårdssamhällen riskerar att tömmas stora delar av året. Bild: Robin Aron
Många skärgårdssamhällen riskerar att tömmas stora delar av året. Bild: Robin Aron

Adam Cwejman: Låt inte skärgården bli en död kuliss

Välbeställda storstadsbor på jakt efter semesterboenden konkurrerar ut öborna. Människor som vill bo i skärgården året runt har ingen chans när priserna pressas uppåt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På ett år har priset på hus ökat med 17,5 i Västra Götaland. Tittar man närmare på de siffrorna märker man att det är betydligt mer på vissa håll. På Öckerö är prisutvecklingen hiskeliga 37,9 procent.

I havsnära kommuner är ökningen i regel mycket högre än snittet. Skärgården är av förklarliga skäl populär. Många vill ha ett semesterboende. Pandemin har påmint många svenskar om vilket vackert land vi har och att det kanske inte är så illa att semestra hemmavid.

Och det låter väl utmärkt – fler köper hus i Sverige – det måste ju leda till turistintäkter och en levande landsbygd? Både ja och nej.

Riktigt attraktiva skärgårdsöar lider av problemet att arbetsmarknaden är, relativt storstäder som Göteborg, svag. Det innebär lägre inkomster om inte möjligheten till distansjobb finns.

Öbor måste konkurrera med fastlandsbor om de fåtal objekt som finns till salu. Det innebär att det sker en priskonvergens mellan storstaden och skärgården. Eller på ren svenska: Göteborgsnivåer på husen.

Mer pengar i det tidigare fattiga fiskesamhället kanske låter som en bra sak. Men öborna trängs därmed ut från sina samhällen där deras familjer kanske har bott i många generationer.

Och i takt med att antalet semesterbostäder ökar så försvinner servicen, både den privata och offentliga. Samhällen som levde hela året blir till platser som lever upp under några intensiva sommarveckor. Det finns ingen poäng med skolor och matvarubutiker på sådana platser.

Det är som Fria Ord-insändaren Miriam Öhrn på Sydkoster skriver: ”Ta inte ett helt hus i anspråk för två veckor på sommaren.” Den enes semesterparadis innebär, även om det inte är avsikten, ö-samhällets tynande död. Öhrn fortsätter: ”Om inget görs kommer de allra flesta hus på Syd- och Nordkoster och andra platser med liknande problematik bli fritidshus inom tjugo år.” (GP 7/7 2021).

På vissa håll kommer utvecklingen gå snabbare, på andra ställen långsammare. Vissa skärgårdssamhällen är större och kommer därför behålla en större grad av samhällsservice. Men mindre öar på lite längre avstånd från storstaden riskerar att gå under som levande samhällen.

Det innebär i sin tur att framtida möjligheter att liva upp platserna, genom förskolor, skolor, arbetsplatser och åretruntöppna butiker och restauranger också minskar. Det går mycket snabbare att riva ned något som existerat i århundraden än att bygga upp det igen.

Det är inte bara Västsverige som lider av det här problemet. På den engelska ”Rivieran”, i sydvästliga Cornwall händer precis samma sak. Enligt en studie har Cornwall en procent av landets befolkning men nästan en femtedel av landets andrahem. Prisökningen är dramatisk. Att köpa något längs med engelska sydkusten är ett fåtal förbehållet.

I vissa samhällen är semesterbostäderna redan i majoritet. Priserna är så höga att det inte är ekonomiskt försvarbart för vissa familjer att inte sälja. Många köper dessa bostäder som investeringar, hyr ut dem för att betala av lånet, vilket på sikt innebär att de kan ha ett avbetalat andra hem.

Öborna har inte en chans att konkurrera med sådant kapitalinflöde. Och unga personer som skulle vilja bosätta sig i den västsvenska skärgården och bilda familj har inga möjligheter gentemot de som har råd att belåna sina högt värderade hus och lägenheter i storstaden för att köpa ett semesterboende.

I Norge finns krav på ”boplikt” vid köp av vissa boenden och ”driveplikt” för ägande av jordbruksfastigheter. Dylika lagar är möjligen klumpiga (de fungerar bättre i vissa kommuner än andra). Men det visar att det finns metoder för att försöka hålla mindre samhällen vid liv.

En variant från Wales är att småkommunerna får möjlighet att direkt beskatta de som köper semesterboenden. Beskattning för delårsboenden – att kommuner får dela på inkomsterna från den kommunala beskattningen – gör att mindre samhällen med en stor andel delårsboende kan finansiera offentlig service. Frågan har lyfts flera gånger i Sverige men aldrig landat i något konkret.

Det är synd. En sådan modell har potential att jämna ut den ekonomiska ojämlikhet som råder mellan de presumtiva köparna. Dessutom skulle semesterhusägarna bära sitt ansvar för det lokalsamhälle där de faktiskt har köpt fastigheter. Oavsett lösning, och det finns många potentiella lösningar, behöver något ske för att vi ska få behålla en skärgård som är något mer än en kortvarig semesterkuliss.