Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Två bilar brinner på en parkering vid Ringdansen centrum, i samband med upplopp i Navestad i Norrköping på påskdagen. Bild: Stefan Jerrevång/TT
Två bilar brinner på en parkering vid Ringdansen centrum, i samband med upplopp i Navestad i Norrköping på påskdagen. Bild: Stefan Jerrevång/TT

Adam Cwejman: Kravallerna beror inte på Paludan

Upploppen och skadegörelsen under påsken är inte uttryck för religiös fanatism utan ännu ett exempel på det dysfunktionella parallellsamhälle som uppstått i Sverige.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kravallerna under påsken handlar inte om Rasmus Paludan. De handlar inte ens om koranbränning. Vore det inte Paludan vore det någon annan. Kravaller i svenska förorter är inte direkt något nytt. Det krävs inte en eldningsturné för att trigga igång våldet. Det kunde lika gärna varit ett impopulärt polisingripande.

Dessutom är det knappast några fromma och lärda typer som med sådan entusiasm kastar stenar som krossar polisens ansiktsskydd. Det här är unga killar som inte har något som helst investerat i det svenska samhället. De bryr sig inte. I dag är konsekvensen av det skadade poliser, i morgon är det gängkriminalitet och knarkhandel.

En som inte har förstått detta är polisen Nadim Ghazale som i en debattartikel i Expressen bland annat skriver att den svenska lagstiftningen har långt kvar innan den kan ”skydda vissa utsatta folkgrupper”. Med ”skydd” menas ett förbud mot att elda upp religiös litteratur, det vill säga en blasfemilagstiftning, vilket vi i Sverige avskaffade 1970.

Denna "brist" i den svenska lagstiftningen bekymrar Ghazale samtidigt som sex av hans kollegor har skadats och tjugo polisfordon helt eller delvis förstörts. Tyvärr är inte Ghazale ensam om att vända uppmärksamheten åt helt fel håll. Det är en svensk paradgren att undvika att komma till problemets själva kärna.

LÄS MER: Ge polisen tillgång till vattenkanoner

Det Sverige med förskräckelse har bevittnat i Linköping, Norrköping, Örebro, Malmö och Stockholm är inte religiös fanatism, konsekvensen av att sakna en blasfemilagstiftning eller ens den maktlöses rop på hjälp, utan ett av två sätt för invandrare och deras efterkommande att förhålla sig till Sverige.

Det första och, vågar jag påstå, mest vanliga är detta: Man kommer till ett prydligt och välfungerande land. Det finns ett system för allt. Inget är lämnat åt slumpen. Folket är vänligt men distanserat. Man förstår att det här samhället är rikt, men så har det inte alltid varit. Det finns enorma möjligheter för barnen; grundskola och högre utbildning är gratis. Framtiden ligger för oss och vi är välkomna att bidra till det nya hemlandets framtid.

Med denna inställning sker en naturlig sammansmältning mellan invandraren och Sverige. Ingen här förhindrar en från att vara kluven, leva med ena foten i hemlandet. Och ingen med denna inställning till Sverige får för sig att förklara krig mot det här samhället och dess institutioner. Man krigar inte mot det man tar ansvar för och äger tillsammans med andra.

Men så finns det andra, mindre vanliga, men desto mer iögonenfallande förhållningssättet: Sverige erbjuder oss något. Vi tar det. Men vi ger så lite som möjligt tillbaka. Systemen är till för att pressas på resurser, och går inte det så utgör de ett hot. Sverige är ett system man bebor, inte ett land man är en del av. Man betraktar sig som den eviga främlingen och har ingen som helst lust att axla det ansvar som varje ny generation måste ta för att samhället framgångsrikt ska växa. Man respekterar inte de samhällsnormer som existerar här utan påtvingar omgivningen de man föredrar för stunden.

Ett av dessa förhållningssätt har en framtid. Den andra skapar det återkommande helvete som vi nu åter har fått bevittna.

I stort sett alla som kommer till Sverige börjar på botten. Man tittar avundsjukt på de som har allt: hus, bil, fina kläder. Vad man gör av den här oundvikliga socioekonomiska underlägsenheten får följdverkningar i samhället under årtionden. Den första generationen kan, om etableringen i Sverige blir ett fiasko, alltid söka tryggheten i hemlandets kultur och seder. Men den andra generationen kan inte göra det. De är för långt bort från hemlandet mentalt. Men har inte heller blivit ett med Sverige. Det är deras ångest och rotlöshet vi ser i förorterna och det lär inte vara sista gången.

LÄS MER: Ni är inte Göteborg