Har ni sett ankharen? Det är en illustration som ser ut som en anka – eller en hare – beroende på hur man tittar på den. Det går inte att se bägge bilderna samtidigt, ändå finns de där på samma gång. Ankharen ska ha ritats av filosofen Ludwig Wittgenstein för att visa på olika perspektiv.
Jag kommer att tänka på denna dubbelbild när jag läser Martin Gelins avskedsbrev från USA i Dagens Nyheter (12/8). Gelin har varit tidningens USA-korrespondent i många år. Hans politiska hemvist har aldrig varit någon hemlighet. Gelin var till och med anställd av de rödgröna partiernas digitala valkampanj inför valet 2010. Det har också genomgående lyst igenom i hans texter och reportage från USA var han har sina politiska sympatier. Avskedsbrevet är inget undantag. Gelin skriver att han lämnar ett USA som slits sönder av nyliberalism och auktoritära krafter för att skapa en bättre framtid för sina barn i Europa.
Tankarna går osökt till Svenska Dagbladets USA-korrespondent, Malin Ekman, som också lämnade sitt uppdrag tidigare i somras. Orsaken var i det fallet inte vantrivsel med USA. Ekman tycktes snarare trivas för bra på andra sidan Atlanten – i vart fall skrev hon med så stor inlevelse och insikt om den amerikanska högervågen att det blev för mycket att ta in för hennes chefer.
Är man van att se en anka, blir man störd av att se en hare.
Det finns gott om professionella reportrar på både SvD och DN som inte har en tydlig politisk agenda i sin rapportering. Men att DN:s USA-korrespondent har haft en tydlig vänstervinkel på sin rapportering leder likväl inte till någon debatt, åtminstone inte utåt. Gelin är ingen opinionsskribent, ändå kommer han ständigt undan med vinklingar och glidningar, ja strikt taget osanningar – som att USA är på väg att förvandlas till en nationalistisk teokrati eller att landet avskaffat aborträtten. Det stämmer helt enkelt inte.
Är man van att se en anka, ser man knappt att det är en anka.
Det kan vara svårt att se de glasögon som alltid sitter på näsan. Ändå är det i hög grad en förutsättning för att rapportera neutralt eller mångsidigt att man kan se världen ur olika vinklar, och även förstår ur vilken vinkel man själv ser världen. Att man kan se både ankan och haren. Att man ser sig själv utifrån.
Men att kunna se både ankan och haren kan vara irriterande. Hur många vill egentligen störas av andra infallsvinklar än dem man redan har?
Att bekräfta publikens fördomar var inget man skämdes för i de breda tidningarnas barndom. Ge folket vad folket vill ha! Det är själva grunden för alla populärkulturella genrer att förenkla och behaga.
Affärspressen hade en annan inställning. Den som satsar pengar på marknaden vill veta hur det egentligen förhåller sig. Korrekta fakta är värda att betala för. Att förstå olika perspektiv är också viktigt för den som ska göra affärer med många olika sorters människor. Dessa krassa behov hade lätt att samsas med liberala upplysningsideal hos en bildad elit.
1900-talet kom sedan att präglas av en folkbildande ambition där kunskap och bildning inte bara skulle vara förbehållet ett fåtal. I dag förefaller den ambitionen ha gått i graven. Nu är det antingen ankor eller harar åt folket som gäller. Att få bägge perspektiven betraktas som onödig lyx. Det är beklagligt. Den som vill förstå världen måste kunna se den ur fler perspektiv än ett.
