Det är omöjligt att inte älska Håkan Juholt. Såhär i efterhand, alltså. När vi vet att han aldrig fick chansen att bli statsminister.
En av de odödliga formuleringar han bidragit med handlar om ”klägget”. En mustig beteckning på vad Juholt såg som ett kotteri av politiker, journalister och konsulter som umgås, ”byter tjänster” och ”växer upp tillsammans”. Att inte vara en del av detta ”klägg” blev en nackdel för honom, menade Juholt.
Tankefiguren är intressant. Dels är det förstås komiskt att en person som i sin ungdom satt i SSU:s förbundsstyrelse, därefter var riksdagsledamot i 22 år, ordförande i Försvarsberedningen, biträdande partisekreterare och partiledare samt numera ambassadör inte skulle vara en del av den politiska eliten.
Men det mest slående är något annat: det så kallade ”klägget” är i själva verket vår demokratiska modell. Vi är ett litet land, präglat av konsensusmentalitet och starka korporativistiska drag. I detta lilla land är de olika sfärernas eliter sällan obekanta med varandra.
Politiker som tjänar sina partier länge lär känna politiker på andra sidan blockgränsen. Journalister som följt politikerna lång tid utvecklar en familjär jargong gentemot dem, i de allra flesta fall utan att för den skull tappa distansen.
LÄS MER: Journalistisk lathet bryter ner förtroendet
Branschorganisationer, arbetsgivarorganisationer, fackförbund och myndigheter är kugghjul i den svenska demokratiska modellen. Människor som verkar i dessa miljöer är sällan främlingar för varandra. De företräder olika intressen, och tonläget är ofta högt, men de är inte fiender.
Och det ska vi vara glada för. Svensk demokrati är en av världens mest robusta, vår tillit till varandra och de demokratiska institutionerna är unikt hög.
Men konsulterna då? Utgör inte de ett obehagligt, lite odemokratiskt ”klägg” i maskineriet? Efter att ha verkat hela mitt vuxna liv i lobbyistvärlden, i huvudsak som konsult, kan jag avslöja att den har väldigt lite gemensamt med de eleganta ljusskygga miljöerna i tv-serien House of Cards.
Företag och organisationer behöver ibland hjälp med att tolka det som sker politiken – hur behandlas ”deras” frågor av de politiska institutionerna, vem borde de tala med för att ge sin bild av läget, vad borde de säga? Mycket kläggigare än så är det inte.
För det är ju inte över rosévinsglas i Almedalen svensk politik förändras. Det är på partiernas föreningsmöten, under branschorganisationernas träffar med lokala företagare och på fackens avdelningsmöten. Behov identifieras, intressen formeras, argument utvecklas.
Sen träffar man ansvariga politiker och lägger fram sin sak. I god demokratisk ordning. Utan kliade ryggar eller kylt vin, men med desto mer automatkaffe och kanske en smulig kaka om samtalet drar ut på tiden. När mötet är slut behöver politikern fundera över vad väljarna egentligen förväntar sig.
Det hade blivit en oerhört tråkig tv-serie. Men det har visat sig vara ett bra sätt att styra ett land. Man kan förstås kalla det klägg om man vill, men mer korrekt vore att kalla det svensk demokrati.
LÄS MER: Medierna sviker sitt uppdrag under coronakrisen
LÄS MER: Varning för faktastyrd politik
