Sveriges arbetsmarknad är urstark och sysselsättningsgraden hög. Statsskulden är den lägsta sedan 1977. Högkonjunktur råder här och globalt. Men Socialdemokraterna vill inte plocka politiska poäng på framgångarna.
I Sverige är nämligen pessimismen på frammarsch. Mest hos Sverigedemokraterna, men alla partiers företrädare låter allt mer negativa. I den svenska politiska myllan växer en nationalkonservativ pilrot över rosor, blåklintar, fyrklövrar och maskrosor.
Allt enligt Dagens Nyheters valreportage (20/7) och samma tidnings ledarskribent Sofia Nerbrand (25/7).
Det framstår som någonting dåligt, detta att den politiska pessimismen ökar. Pessimism är dock inte samma sak som att vara kategoriskt negativ och förenklande, utan ett mentalt verktyg att sortera, värdera och hantera situationer och problem med ett mer neutralt och återhållsamt sinne.
Optimister, däremot, har en övertro till sig själva – och därmed chansen att deras planer ska lyckas. Enligt beteendeekonomen och Nobelpristagaren Daniel Kahneman hyser de flesta människor, särskilt ledare inom politik och näringsliv, grunduppfattningen att de är bättre än de flesta andra på det mesta.
Omgivningen översätter ledarnas självsäkerhet till bättre beslutsfattande. I själva verket har Kahneman visat att dessa grupper är hopplöst överoptimistiska vad gäller risker, antaganden, beräkningar och utfall när beslut ska tas. Information som talar emot deras sak frånses systematiskt, vilket leder till ohållbara glädjekalkyler.
Exempelvis skulle LSS-reformen kosta staten 3,3 miljarder kronor årligen. 2017 var kostnaden nästan 30 miljarder kronor. Inräknat kommunernas LSS-insatser är totalsumman 80 miljarder kronor.
Nedrustningen av försvaret är ett annat exempel på det negativa i politisk optimism. Vi skulle spara 4 miljarder per år under 2000-talet. Nu krävs 18 miljarder kronor extra fram till 2021 utöver redan beslutade tillskott på 8,1 miljarder för att upprätthålla grundförmågan, och 168 miljarder kronor fram till 2030 för investeringar i ny teknik och materiel.
För tio år sedan var samtliga partier i Stockholms läns landsting överens om att sjukhuset Nya Karolinska skulle få kosta 14,5 miljarder. Vid invigningen ett decennium senare hade notan stigit till över 25 miljarder kronor.
Och från Socialdemokraterna kom löftet att de under innevarande mandatperiod skulle skapa 32 000 traineejobb och 30 000 så kallade YA-jobb för unga. I juni 2018 var antalet skapade jobb 234 respektive 727 stycken. Socialdemokraterna ville även att vi skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet senast 2020. Enligt EU:s senaste statistik från i maj ligger vi på plats 17.
Perspektivträngseln kring pessimismen som något odelat negativt blir därför märklig. Ändå verkar vi mest dra åt ett håll i detta land. Enligt Pew Research Center har svenskar inte blivit mer pessimistiska. Optimismen ökade faktiskt med åtta procent mellan 2016 och 2017. Förra året var vi världens tredje mest optimistiska befolkning efter holländare och tyskar: 84 procent av befolkningen ser positivt på det rådande läget, jämfört med 46 procent globalt sett.
Vi verkar ändå behöva mer optimism, utifrån DN-redaktionernas kritik mot pessimismens tillväxt. Om partierna klämde till med lite gammaldags hederlig svensk optimism skulle allt vara bättre, är tankebanans slutpunkt. Men då begås samma förenkling som pessimisterna skylls för.
När fransmannen Romain Rolland mottog Nobelpriset i litteratur år 1915, prisades hans sanningsenliga teckning av människan. Rollands kanske främsta bidrag till världen var aforismen ”förnuftets pessimism och viljans optimism”: Tillförsikt och framåtsträvande baserat på en realistisk och kritisk syn för hur detta ska åstadkommas.
Fram till hösten 2015 badade Sverige i viljans optimism. Sedan dess beskrivs utvecklingen som om vi hamnat mellan en god dåtid och en karg framtid. Vi borde hellre se det som att vi rört oss mot en tillvaro i förnuftets pessimism, där vi i framtiden kan fatta färre överoptimistiska beslut.
