Det är något skumt på gång. En överläkare på Plikt- och prövningsverket, som vill vara anonym, har märkt att allt fler som mönstrar har med sig intyg som konstaterar att de inte längre har adhd, enligt en granskning från Svenska Dagbladet (12/9). Det sker flera gånger i veckan, och i princip alla intyg är utfärdade av privata kliniker.
Det finns ett skäl till att mönstrande vill ha sina adhd-diagnoser avskrivna. Det går att göra lumpen om man har lindrig adhd och inte behöver medicinering, men risken är stor att man får en enklare placering eller blir reservist. Drömmen om att bli jägare, en av de tuffaste befattningarna inom värnplikten, kan man säga adjöss till.
Här finns en affärsmöjlighet. Så verkar åtminstone en del privata kliniker resonera, som både gör adhd-utredningar och omprövar adhd-diagnoser. Det är svårt att få en diagnos avskriven inom den offentliga vården, även om det finns en ökande efterfrågan bland patienterna. Region Skåne startade till och med en särskild mottagning för att ompröva adhd- och autismdiagnoser för några år sedan (SVT 30/6 2023).
I övrigt har psykiatrin har fullt upp med att försöka utreda och behandla alla som har misstänkt adhd. Enligt Socialstyrelsen går hela 70 procent av läkarbesöken inom barn- och ungdomspsykiatrin till att behandla eller utreda adhd.
Men för den som har råd att betala åtminstone 9 000 kronor verkar det hyfsat enkelt att bli av med sin diagnos om man svarar ”rätt” på några väl valda frågor. Det är onekligen en bra, om än cynisk, affärsidé att diagnostisera människor med adhd och sedan avskriva diagnosen när den inte längre fyller någon funktion.
Företagen kan glädja sig åt att deras kundbas växer. Med tanke på hur många som får en neuropsykiatrisk diagnos i dag kommer det sannolikt bara att bli mer och mer lukrativt att avskriva dem. En kartläggning från Socialstyrelsen visar att andelen barn och unga med en adhd-diagnos ökade med 50 procent bara mellan åren 2019 och 2022.
Hur många av dem kommer att vilja bli av med sin diagnos om fem eller tio år? Hur många borde aldrig ha fått en adhd-diagnos över huvud taget?
Det är förståeligt att en del av dem som fick diagnosen för lättvindigt inte vill ha den hängande över sig när de ska ta sina första kliv ut i vuxenlivet. För barn kan en adhd-diagnos innebära ökat stöd i skolan, men för en vuxen kan den ställa till en mängd problem. Det gäller inte bara den som vill göra lumpen, utan även den som vill bli pilot eller söka sig till andra typer av krävande tjänster i det civila.
Samtidigt blir det märkligt om man bara ska ha en diagnos så länge den ger en fördelar. Om en diagnos kan avskrivas efter ett fåtal år kanske den aldrig borde ha ställts. Det väcker frågan om svensk vård verkligen ägnar sig åt rätt frågor, och rätt patienter.
