Donald Trumps vilja att ta över Grönland har väckt starka reaktioner i Europa. Det är förståeligt. Det som står på spel är nämligen inte bara Grönland utan Västvärldens interna sammanhållning, Europas trovärdighet och de långsiktiga relationerna mellan EU och USA.
Det är sällan Grönland stått i centrum för världspolitiken. Få svenskar lär ens ha reflekterat över öns koppling till Danmark innan Donald Trump satte den arktiska ön i världens blickfång. Det finns därför skäl att ha bakgrunden klar för sig.
Grönland är stort som halva EU, men till största delen täckt av is och har bara drygt 50 000 invånare. Ön, som geografiskt ligger i Nordamerika, blev en dansk koloni 1814 och hade ställning som koloni ända fram till 1953. Den är inte en del av den danska nationalstaten utan ett autonomt territorium inom den danska ”riksgemenskapen” eller kungariket. Det påminner om vissa franska och brittiska utomeuropeiska territorier som finns kvar än i dag.
Grönlands autonomi är tämligen långtgående och beviljades i ett första steg redan innan ställningen som koloni upphörde, för att sedan utökas 1979 och 2008. Grönländare behöver exempelvis inte göra värnplikt i den danska militären och sköter sina inre angelägenheter, medan Danmark och NATO har hand om det militära försvaret. USA har en militärbas på ön. Grönland valde 1985 att lämna EU. Grönländarna är dock danska medborgare.
Grönland har av Danmark beviljats en juridisk option att bli självständigt. Det finns också ett starkt stöd för självständighet bland öns politiska partier. Förhållandet till Danmark har historiskt varit allt annat än smärtfritt. Bland annat bedrev Danmark en kampanj på ön från 1960-talet till 1990-talet för att få ned födelsetalen av sociala skäl, en kampanj som har anklagats för att likna en tvångssteriliseringskampanj.
Men faktum är att Grönland skulle ha väldigt svårt att klara sig självt. Ekonomin är för liten och de sociala problemen har varit utbredda, bidrag från danska staten står för en väsentlig del av inkomsterna. De få invånarna på ön skulle naturligtvis inte heller klara att försvara Grönland militärt.
Det är lite paradoxalt. Grönland har faktiskt en mer autonom ställning i förhållande till Europa än det franska territoriet Nya Kaledonien i Stilla havet, som både har mycket fler invånare, färre särrättigheter och är en del av EU.
Den principiella frågan om Grönlands status handlar därför inte primärt om Grönlands autonomi – som är stark på pappret men svag i verkligheten – utan om principen att inte tillåta en stormakt hota sig till territorium. Om de europeiska länderna låter Donald Trump få sin vilja igenom helt utan motstånd så visar man att man låter sig utpressas, vilket öppnar för nya krav från Trump-administrationen på europeisk underkastelse. Ett annat starkt skäl – som hänger samman med det första – är att Europa bör bjuda motstånd för att på så sätt motverka den auktoritära utvecklingen i USA självt. Stödet för att ta Grönland med våld är svagt i kongressen och hos den amerikanska befolkningen, men skulle Trump lyckas ta kontroll över ön utan att det kostar honom något skulle det stärka hans prestige och öka maktkoncentrationen kring honom som person ytterligare. Motstånd är relevant just för att Trump inte har total politisk makt i USA. Det ligger inte i Europas intresse att USA utvecklas mot vad som liknar en diktatur.
Varför är då Grönland så viktigt för Trump-administrationen? Personlig prestige förefaller faktiskt vara ett huvudmotiv i Donald Trumps vilja att ta över Grönland. Han vill helt enkelt gå till historien som den president som utökade USA:s territorium för första gången i modern tid.
De rationella argumenten för att USA behöver äga ön är nämligen svaga. USA har genom avtal redan i dag full militär tillgång till ön. Man kan utan problem utöka den militära närvaron eller bygga missilförsvarsanläggningar – ön har tack vare sitt läge en strategisk betydelse för missilförsvaret. Men USA har i själva verket rustat ned sin militära närvaro på Grönland under många år.
Ligger det då något i att USA behöver äga ön för att säkra sina påtänkta militära investeringar? Nej, formellt ägande är bara en form av makt bland flera. Just tack vare USA:s militära styrka har USA i praktiken redan all relevant makt över ön ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Man skulle kunna säga att USA ”äger” ön i praktiken, i de avseenden som är relevanta för USA. Det finns därför ingen reell risk att Danmark eller grönländarna själva i framtiden skulle försöka eller ens kunna obstruera USA:s militära kontroll över ön. På samma sätt kan USA redan i dag hindra kinesiska intressen från att etablera sig på ön. Det finns heller inga hinder att utvinna mineraler.
Det som utmärker Donald Trump är dock att han inte nöjer sig med de facto kontroll, han vill skriva världen på näsan att det är han som bestämmer. Han vill kunna hissa den amerikanska flaggan på Grönland under sin mandatperiod, inte vid ett framtida tänkt scenario där USA:s ställning på Grönland skulle vara hotad.
Att Donald Trump delvis drivs av narcissistiska tendenser är dock ingen tröst för Europa. Att folkrätten glasklart talar emot Trump är det inte heller, mer än indirekt. Europa kan och bör använda sitt principiella övertag i den här frågan för att stärka de krafter i USA som kan motsätta sig Trump. Både europeiska politiker och allmänhet bör dock förstå att värdet av att stå upp för principerna handlar om att påverka opinionen och försvara Europas intresse. Den så kallade regelbaserade världsordningen är ingen gåva från Gud eller övernaturlig kraft. Den har fram till ny vilat på amerikansk vapenmakt. Med Trump i Vita huset kan man fråga sig om den överhuvudtaget existerar längre mer än som en idé.
Europa måste därför agera klokt. EU-länderna befinner sig i en svår situation. Vi har ett aggressivt Ryssland i öst som invaderat grannlandet Ukraina. Vi är militärt och teknologiskt starkt beroende av USA. Man kan säga att Europa varit naivt som ”leasat ut” sitt försvar och sin it-teknologi. Men sådan efterklokhet hjälper föga. Det är dock dags att släppa naiviteten. Två gånger har det amerikanska folket valt Donald Trump till president. Det finns inga garantier för att de inte väljer någon som har samma agenda som honom i nästa val. Någon återgång till ”normalitet” ska man inte räkna med eftersom ”normalitet” inte existerar i historien. Trump är ett symptom på att USA, liksom världen i stort, förändras av en mängd underliggande strukturella skäl. Naturligtvis kan USA komma att få en mer resonabel ledare i framtiden – men Europas militära försvar kan inte hänga på slumpen.
De europeiska länderna måste därför påskynda processen att frigöra sig från det amerikanska beroendet. Men det kommer ta tid. Kanske upp till tio år, även om vi anstränger oss. I dag är det bara USA som har vissa militära kapaciteter för samordning, satellitövervakning och transporter.
Det är därför ofrånkomligen en svår balansakt Europas ledare står inför de närmaste åren. Vi bör som sagt markera mot USA. Vi kan inte försvara Grönland militärt om USA vill ockupera ön, men vi kan höja det politiska priset för att göra det. Att skicka obeväpnade officerare dit är därför inte så dumt som det kan se ut som.
Samtidigt ska man inte spela ned vad som står på spel. Kriget i Ukraina pågår fortfarande. En total brytning mellan USA och Europa i det läget vore mycket olycklig, för att säga det minsta.
Visserligen är det i dag Europa som förser Ukraina med vapen, i allt högre grad också med underrättelseinformation. Men Ukraina använder amerikanska vapensystem och Europa köper vapen från USA som slussas till Ukraina. Vi måste utgå från att Ryssland skulle utnyttja situationen vid en brytning mellan EU och USA, kanske också på andra platser. Det är visserligen inte säkert att de skulle göra det. Rysslands kapacitet är trots allt begränsad och Moskva kan också vilja ha ett minimum av relation kvar med EU-länderna. Men det är lika mycket förhoppningar som att vänta på en snällare amerikansk president.
Vi är för tillfället den svagare parten, trots stor potential att bli starkare. Moral är den svages vapen. Den har ett värde. Men det är viktigt att inte fastna i tankefiguren att det räcker att säga att det är ”Trumps fel” och tro att moral kan ersätta strategi. Det Europa har makt över är sitt eget agerande. USA kan EU bara påverka indirekt genom att försöka väcka opinion i landet och eventuellt använda sin ekonomiska makt på ett välavvägt sätt.
Nato är inte upplöst än och det finns absolut ingen anledning för Europa att skynda på den processen. Vilket samtidigt inte betyder att vi ska lägga oss platta för Trumps krav då det inte heller ligger i vårt långsiktiga intresse. Det är detta som gör att det behövs politisk klokskap och överblick, snarare än slagord om att ge upp eller ta full strid med amerikanerna. Nu är inte tiden för förenklingar.
