Konkurrensen på den svenska livsmedelsmarknaden är dålig. Konkurrensverket har påpekat det många gånger. Senast i en rapport som togs fram i spåren av de senaste årens högre matpriserna som inflationen, inte minst högre bränslepriser, drev fram.
Inflation hör till de saker butiksägare inte har makt över, liksom de i Sverige relativt omvärlden höga lönerna för butiksanställda. Men på en konkurrensutsatt marknad kan butikerna inte vältra över en lika stor del av kostnadsökningen på kunderna.
I en nysläppt studie från det oberoende analysföretaget Matpriskollen konstateras att förekomsten av en lågprisbutik på en ort inte bara erbjuder ett billigare alternativ utan sänker matpriserna generellt, till ett genomsnittligt värde av 7 000 kronor per år för ett hushåll.
Var tredje kommun i landet saknar dock en lågprisbutik. Huvudförklaringen är att det helt enkelt saknas kundunderlag. Det rör sig om glesbygdskommuner. Enligt branschtidningen Dagligvarunytt har dessa kommuner en genomsnittsbefolkning på drygt 9 000 invånare. Det räcker sällan för att öppna upp lågprisbutiker som bygger på volym. Många glesbygdsbor får vara glada om det över huvud taget finns en enda handlare på någorlunda rimligt avstånd. Men konkurrensen kan vara eftersatt även om det råkar finnas en lågprisbutik i andra änden av en relativt befolkningsrik kommun, eller för den delen av en mellanstor stad.
Branschen har länge varit kritisk till att den kommunala byråkratin ofta släpar benen efter sig när det kommer till att ge tillstånd för nyetableringar. Som så ofta i ekonomiska frågor är bilden mer komplex än retoriken ger sken av. Befintliga lämpliga lokaler för livsmedelshantering i centrala lägen är inte alltid tillgängliga. Nybyggen kräver en mängd tillstånd. Många små och mellanstora kommuner lider också av att man tidigare varit allt för generös med att säga ja till externa köpcenter, med följden att man fått se sina stadskärnor förfalla. Det gör kommunen mindre attraktiv för invånarna och kan på sikt till och med vara dåligt för handeln. Om den gamla stadskärnan helt saknar livsmedelsbutik kan det exempelvis bli svårt att köpa mat för dem som saknar bil, som äldre, fattiga och funktionsnedsatta.
Att Sverige är ett glesbefolkat land är i sig en viktig förklaring till den dåliga konkurrensen, speciellt om man jämför med de mer tätbefolkade länderna på den europeiska kontinenten. Vår sammanpressade lönestruktur gör det inte heller lika attraktivt att dela in marknaden i olika prissegment. Det gäller för övrigt inte bara lågprisbutiker. Sverige har även en lägre andel lyxbutiker.
Det här förklarar dock inte varför även delar av våra storstäder kan lida av dålig konkurrens. Faktum är att snarare än ovilja är det trögheten i den kommunala beslutsprocessen i sig som ofta utgör problemets kärna. Det kan ta ett decennium att få alla tillstånd på plats för att öppna livsmedelsbutik, speciellt om grannarna av olika skäl överklagar beslutet. Det är inte heller någon hemlighet att redan etablerade matpriskedjor gärna lägger hinder i vägen för nya konkurrenter, genom överklaganden, mer eller mindre fientliga uppköp eller avtal med distributörer och grossister som motverkar konkurrens. Andra aktörer kan till och med försöka komma över lokalerna enbart för att hindra konkurrenter från att etablera sig.
I en storstad som Göteborg är det knappast ovilja från politikernas sida eller värnandet av ett utdöende centrum som lägger hinder i vägen för fler lågprisbutiker. Det räcker med att ha följt kommunens oförmåga att förverkliga byggandet av egna lokaler eller nya bostäder för att förstå att de utdragna plan- och byggprocesserna utgör ett stort problem i sig. Kommersiella aktörer som redan har upparbetade kontakter med kommunens snåriga byråkrati har dessutom ofta ett övertag, vilket i sig blir ett etableringshinder.
Nu ska det sägas att Göteborg tillhör de städer där konkurrensen är relativt god. Lågpriskedjan Willys, som ingår i Axfood, är till exempel närvarande i många stadsdelar – även i centrala staden. Konkurrensen kan dock inte tas för given. Den måste vårdas. Willys tog för mindre än ett år sedan över Lidls butikslokaler vid Heden och om en lågpriskedja blir för dominerande finns förstås risken att den slutar vara en lågpriskedja. I fallet Willys ingår dessutom även Hemköp, som också är väletablerade i Göteborg, i samma koncern.
En tidigare rapport från Konkurrensverket konstaterade att konkurrens mellan livsmedelsbutiker har störst priseffekt inom en kilometers radie. Blir avståndet över en mil är effekten försumbar. Butikskedjorna försöker därför uppnå lokal dominans, vilket är lättast på små orter men även kan gälla enskilda stadsdelar i större städer. Ska kommunen ha en strategi så borde det vara att motverka sådan lokal dominans, eller åtminstone se till att ingen kan räkna med att behålla den.
Den lokala dominansen behöver inte leda till omedelbart högre priser – effektivitetsvinsterna inte minst genom stordriftsfördelar i distribution och inköp gör det ofta möjligt för en kedja att hålla låga priser och göra vinst samtidigt. Större ICA-butiker brukar till exempel klara att hålla nere priserna. Men konkurrenter måste kunna ha möjlighet att etablera sig om lokalt dominerande kedjor inte ska lockas att börja agera som en monopolist. Själva hotet om konkurrens är här det centrala.
En storstadskommun som Göteborg gör därför klokt i att aktivt värna den lokala konkurrensen i sin planering. Speciellt mot bakgrund av att Staden driver en aktiv politik för att minska bilberoendet, något som i sig krymper marknaden för konkurrerande aktörer.
