Liberalernas starke man i Stockholm, Jan Jönsson, vill satsa två miljoner skattekronor på att måla huvudstadens övergångsställen regnbågsfärgade. Han kallar det en symbol för kärlek och inkludering som ska bli en naturlig del av stadens offentliga rum.
Det är förstås inget fel att förespråka kärlek och inkludering. Men är det verkligen vad det handlar om här? Genom att tvinga på stockholmarna sina värderingar, oavsett hur mycket man kan sympatisera med dem, riskerar Jönsson snarare att göda det kulturkrig han säger sig vilja bekämpa. Det vill säga motsatsen till kärlek och inkludering.
Självklart har Jönsson rätt att själv bära prideflaggans färger med stolthet. Han har länge engagerat sig för att öka samhällets tolerans mot hbtq-personer. För det har han även utsatts för mycket hat och en del hot. Problemet är förstås inte Jönssons engagemang i det här fallet. Det är oförmågan att skilja politiken från de offentliga rum och institutioner som vi alla delar. Han är inte ensam om det. Det här är i själva verket en av grundorsakerna till de senast årens allt mer intoleranta kulturkrig.
Många progressiva, inklusive en del liberaler, har övergivit tanken på statens värderingsmässiga neutralitet. Den offentliga byråkratin har som en följd tagit på sig rollen att uppfostra människor, exempelvis genom olika skyltar, symboler, föreläsningar och certifieringar. Sådana tilltag skapar ofrånkomligen motreaktioner. Att argumentera för sina värderingar är en sak. Att använda statens tvångsmakt för att sätta upp dem permanent i det offentliga rummet är något helt annat.
De kommunistiska öststaterna var fulla av sådana offentliga symboler och där hävdades också att de representerade allmänmänskliga värden. Problemet är att det händer något med symboler när de blir imperativ från statsmakten. De blir automatiskt en symbol för maktutövning. Det gäller även mindre ingripande former av statlig uppfostran.
När lärare predikar en viss sorts värderingar för eleverna kommer en del av de senare att vända sig emot dem bara av den anledningen. När anställda i offentlig sektor tvingas lyssna på inköpta mångfaldskonsulter och arbetsplatser ska värdegrundscertifieras kommer det möta motstånd även bland en del av dem som i grunden sympatiserar med värden som mångfald och inkludering.
Det här borde vara en liberal grundinsikt. Man kan vinna människor med argument och personligt engagemang. Men man riskerar alltid att stöta bort människor om man tränger sig på dem med sina budskap. Vi gillar sällan att höra budskap vi inte kan välja bort.
Hur budskapet uppfattas är inte heller upp till avsändaren. Pridefärgerna står för olika saker beroende på mottagare och kontext. För vissa, som Jönsson, är de bara en symbol för goda värden. För andra, inklusive en del hbtq-personer, är de förknippade med RFSL:s politiska och livsstilsmässiga agenda snarare än dem själva.
Sedan finns en grupp människor som av olika anledningar – och inte nödvändigtvis på goda grunder – förbittras när de ser att samhället upphöjer en del av befolkningen, medan deras eget lidande och liv ignoreras.
Det är ett viktigt skäl till att stat och förvaltning ska vara neutrala och behandla alla lika. Att dela ut olika former av offentliga erkännanden till olika grupper leder ofelbart till att andra känner sig förfördelade. Det är kulturkrigets och identitetspolitikens själva bränsle. Den som tror att frågan kan reduceras till ett renodlat gott som står mot ett renodlat ont har dålig koll mänsklig psykologi.
Politiska symboler är alltid laddade med olika mening. Skulle de inte vara det vore de onödiga. Vanliga övergångsställen fyller i stället en rent praktisk funktion. Faktum är att Transportstyrelsen uttalat sig negativt om de regnbågsfärgade övergångsställen – som finns på enstaka ställen i Sverige – för att de gör det mindre tydligt för bilisterna att det är ett övergångsställe. De är också dyrare. I Uppsala valde man återgå till vita övergångsställen av den anledningen. Där hade man även installerat en digital röst som predikade tolerans vid övergångsstället.
Privata och kollektiva manifestationer, såsom prideparader, i det offentliga rummet är en del av demokratin. Men staten själv bör inte ägna sig åt det. Det inbegriper kommunerna. Vi ska kunna verka i vardagen och i mötet med det offentliga utan att ständigt utsättas för politiska budskap vi inte valt. Det är också ett sätt att respektera dem som för tillfället inte har den politiska makten i landet. Att inte låta politiken genomsyra allt är faktiskt avgörande för att toleransen ska fungera. Att göra politik till en fråga om ont mot gott leder i förlängningen till att ingen plats, inget uttryck anses neutralt.
Jönssons anti-liberala och i en del fall starkt intoleranta motståndare kommer förstås inte vara mindre benägna att försöka sätta sin prägel på det offentliga rummet med statliga politiska budskap och symboler, eller genom att hindra civilsamhällets manifestationer och privata uttryck. Det är vad som möter en i exempelvis Ungern eller Turkiet.
Just därför är principen om den neutrala staten värd att slå vakt om. Den är i själva verket ett mycket bättre och hållbarare sätt att värna ett tolerant samhälle där vi visar respekt mot det avvikande än att pracka på folk sina värderingar vare sig de vill det eller inte. Tolerans förutsätter att du har valt den själv, den kan inte uppstå genom påbud ovanifrån.
