Donald Trump kommer inte att ta Grönland med våld, men om USA inte får köpa Grönland så kommer han att minnas det. Det var det mest relevanta budskapet i det tämligen svamliga tal som presidenten höll i Davos på onsdagen.
Som jag skrev på denna sida (9/1) finns inget amerikanskt stöd för att annektera Grönland, varken i kongressen eller bland väljarna. Ett sådant tilltag skulle dominera resten av Trumps presidentperiod både i världspolitiken och på hemmaplan. Trycket mot George W Bush under Irak-kriget hade bleknat vid jämförelse.
Trumps grepp om det republikanska partiet är historiskt unikt. Men i den här frågan har en rad republikaner i senaten och representanthuset, inklusive senatsledaren John Thune och representanthusets talman Mike Johnson, tydligt markerat att de inte godkänner aggression mot allierade. Det var aldrig en framkomlig väg för den nyckfulle presidenten.
Vad innebär då Trumps varning om att han ”kommer att minnas” en dansk vägran att sälja ”en bit is”? I grunden inte särskilt mycket alls. Presidenten gjorde uttalanden som han helt uppenbart saknade täckning för och tvingades sedan backa till en geopolitisk version av ”du får inte komma på mitt kalas”.
Trump håller dock fast vid att USA behöver Grönland för både sin egen och de allierades säkerhet. Det är nys. Dels har USA redan militär tillgång till Grönland, dels omfattas Grönland av Natos försvarsgarantier. Och vem utanför Nato skulle försöka ta över den enorma ön? Ryssland? De har kört fast i Ukraina, trots att det är ett grannland med landgräns. Kina? De hotar visserligen Taiwan, men har aldrig vågat sig på en fullskalig invasion. Och då är varken Ukraina eller Taiwan med i Nato. Att Putin eller Xi skulle slåss mot hela Nato för att vinna Grönland är en fantasi.
Däremot kan båda länderna använda gråzoner i spelet om Grönland. Investeringar i hamnar, gruvor och infrastruktur för kablar skulle i teorin kunna köpa politiskt inflytande på ön, utan våld. Den risken ser även icke-trumpister. Men den hanteras redan idag genom avtal, exportkontroller och Nato-samordning. Det internationella samarbete som Trump inte tror på, är alltså betydligt mer effektivt än det auktionstorg för inköp av arktiska öar som ingen annan tror på.
Kanske har Europa nu äntligen kommit ihåg hur stormaktsspel fungerar. Det hjälper inte att ropa på domaren och upprört peka på sina skrubbsår. Inte heller att vika ner sig och hoppas att man blir mindre överkörd nästa gång. Det som hjälper är kyla i kombination med tydligt redovisade konsekvenser.
Trump förstår det språket. Han backade från vårens tullkrig när det började ryktas om asiatiska planer på att dumpa amerikanska värdepapper i syfte att pressa upp de amerikanska skuldräntorna. Och om Europa hade börjat träna upp sina geopolitiska muskler redan för tjugo år sedan så hade Ryssland knappast annekterat Krim eller invaderat resten av Ukraina.
Det är bättre att klä sig varmt än att klaga på vinterkylan. Efter dessa galna veckor är det nog den mest förnuftiga slutsats vi kan dra.
