Donald Trumps krav på att köpa Grönland är ett av hans mest obegripliga tilltag. USA har redan militärbaser på Grönland och skulle säkert kunna få fler vid behov. Full grönländsk självständighet är osannolik, inte för att befolkningen inte vill utan för att det är praktiskt svårt.
Utöver beroendet av det danska blockbidraget så har Grönland en yta som motsvarar fem Sverige, men en befolkning som motsvarar Uddevalla. Det räcker inte för att bära en stat med infrastruktur, försvar, rättsväsende, finansiellt system och offentlig service.
Av samma skäl har Danmark ingen anledning att motsätta sig de amerikanska baserna. Dessutom är Danmark en av Natos mest lojala medlemmar och bidrog starkt under krigen i Afghanistan och Irak trots inrikespolitisk snålblåst.
Men om utspelen är så onödiga och skadliga, varför gör han dem? Svaret har vi inte, men Trump-psykologin ger oss några ledtrådar.
För det första belönar inte Trump vänskap. Den som är vänlig kan i hans värld knuffas en bit till. Han har mer respekt för den som säger ifrån, men samtidigt är villig att diskutera. För det andra ser han Grönland som en militär utgift som han inte kan få igen utan att förfoga över öns naturresurser. Den delen är fastighetslogik. Han vill inte hyra, han vill äga. Och för det tredje vet han naturligtvis att Kina och Ryssland också är intresserade av Grönland.
Utspelen låter honom alltså signalera tuffhet på hemmaplan, visa tänderna för två geopolitiska konkurrenter samt fortsätta pressa övriga Nato-länder att öka sina försvarsutgifter. Det är ett Trump-Kinderägg. Dessutom till en för honom acceptabel diplomatisk kostnad, eftersom Danmark inte kan svara lika hårt som Frankrike eller Turkiet hade gjort.
Kommer han då försöka ta över ön? Sannolikt nej. Trump föredrar åtgärder som uppfyller tre kriterier. De ska kunna ske snabbt, de ska inte kräva uthållig institutionell disciplin och inte heller splittra hans maktbas. Den här operationen uppfyller förmodligen inget av kriterierna, främst på grund av de omfattande och långsiktiga konsekvenserna.
Men han kommer inte släppa retoriken. Han kanske rundar Danmark genom att samtala direkt med Grönland och utlova diverse investeringar. Det kan stärka USA:s förhandlingsläge, men utan formella förändringar.
Det är ett klassiskt Trump-trick, ungefär som när han lovade att Mexiko skulle betala för muren. Så blev det inte, men gränsen är likväl mycket svårare att korsa idag och det har Mexiko bidragit starkt till. Det räcker för Trump. Han bryr sig om effekten, inte om formaliteter.
Europas bästa svar på hans provokationer är därför att säga bestämt nej, men utan att gå upp i falsett. Både tiden och opinionen talar emot Trump. I höst är det kongressval och 2028 väljs nästa president. Han behöver betydligt bättre troféer än en rämnad militärallians och krigsstämning gentemot länder som en stor majoritet av amerikanerna faktiskt gillar. Vi bör hålla den politiska kursen. Och hålla huvudet kallt.
