Regeringen, Socialdemokraterna, LO, TCO, Svenskt näringsliv, Polisen, Skatteverket, Försäkringskassan och fyra andra centrala myndigheter är överens om att den kriminella ekonomin är så omfattande att den hotar det svenska samhället. Ja, ni läste rätt. Institutioner med olika funktioner och utsiktspunkter – tänk bara regering och opposition, fack och arbetsgivare, skatteindrivare och utbetalare – är seriöst oroade för att den organiserade brottsligheten håller på att underminera samhällsbygget.
Om ni tror att jag överdriver så titta på seminariet från i höstas med lanseringen av samverkansorganisationen ”Sverige mot organiserad brottslighet” (SMOB) på SVT Forum. Där berättar ministrar, oppositionspolitiker, fackföreningsledare, företagare och generaldirektörer hur den organiserade brottsligheten påverkar deras respektive verksamhet. Grundproblemen är att företag används som brottsverktyg och att staten har svårt hantera sårbarheterna i dagens system. Det som på statsvetarspråk kallas ”statskapacitet” och som historiskt varit en styrka för Sverige är mer utmanad än på mycket länge.
På lanseringsseminariet underströks behovet av samverkan med forskning och akademien för att återta kontrollen. Talare efter talare uttryckte tacksamhet för att akademien nu skulle komma med i arbetet. Och det är sant att kriminologen Amir Rostami tagit initiativet till SMOB och att Södertörns högskola står för värdskapet. Men herre jösses, akademien är större än så. Sanningen är att de allra flesta samhällsforskare som hade kunnat göra nytta prioriterar andra frågeställningar än de som är relevanta för samhällshoten.
Samhällsforskarnas prioriteringar märks när man söker forskningsmedel från finansiärerna Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd och Riksbankens Jubileumsfond. Nyligen offentliggjordes vilka projekt som beviljats medel för de kommande tre åren. Med en generös tolkning handlar fem av projekten om någon typ av systemhotande verksamhet. Det är något fler än under de senaste åren när jag tillsammans med kollegor gjort motsvarande granskning, men fortfarande bara en bråkdel av de omkring 250 beviljade projekten.
Jag kan tycka att det samhällsbärande Sverige nöjer sig med lite. Nödropen till trots tycker uppenbarligen samhällsforskarna att det finns andra och mer angelägna frågor att ägna sig åt.
Kloka forskarkollegor jag pratar med säger att jag är enkelspårig. Det finns ju så många andra relevanta samhällsproblem att forska på. Ändå kan jag inte släppa känslan av underlåtelsesynd. På min egen statsvetenskapliga institution i Göteborg finns till exempel det framstående Quality of Government-institutet som undersöker förutsättningarna för samhällsbyggen. Där om någonstans borde man analysera vad som händer på den egna bakgården.
Vad finns det då att göra om statsmakterna ropar efter hjälp men forskarna tittar åt andra håll? Den till synes självklara lösningen är att utlysa riktade forskningsmedel. Problemet är bara att forskningen som attraheras av riktade medel inte alltid är av bästa märke. Vill man involvera en bred grupp av samhällsforskare är det möjligen effektivare att fokusera på utvärdering av politiska åtgärder som man gör med arbetsmarknads- och utbildningspolitik. Inrätta i så fall ett institut för utvärdering av arbetet mot organiserad brottslighet och uppmana myndigheter och andra berörda parter att lämna ut de data som behövs för goda studier.
En början kan vara att statsmakterna som stor forskningsfinansiär ställer samma fråga som en känd företagsledare gjorde för några år sedan: Vad f-n får vi för pengarna?
