Häromveckan meddelade Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd vilka forskningsprojekt som beviljats anslag de kommande tre åren. Forte, som rådet heter i vardagen, är en av de tunga finansiärerna av samhällsforskning i Sverige.
Som namnet antyder har rådet har ett särskilt ansvar för välfärdssystemen och arbetsmarknaden. Den uttalade visionen är att arbeta för ”morgondagens mer jämlika och socialt hållbara samhälle”. Ett jämlikare och hållbarare imorgon alltså. Man tackar.
De senaste årens många larmrapporter visar att välfärdens och arbetsmarknadens institutioner både utnyttjas och utmanas.
Utnyttjar institutionerna gör de som begår välfärdsbrott med miljardvinster, som infiltrerar den offentliga förvaltningen på olika nivåer. De ägnar sig åt otillbörlig påverkan gentemot beslutsfattare i stat, region och kommun. De säljer pass, arbetstillstånd och hyreskontrakt på svarta marknader, och tillskansar sig bidrag genom exempelvis skenskillsmässor och oriktiga uppgifter om föreningsaktiviteter.
Utmanar systemen gör de som trotsar statens våldsmonopol med utpressning och beskyddarverksamhet i utsatta områden, som löser konflikter genom parallella rättssystem, och som underhåller skuggsamhällen utan regler på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
Hoten mot det jämlika och socialt hållbara samhället är många och forskningen har en roll att spela i bekämpandet av dem. Forskare kan bidra med teoretisk förståelse av fenomen, med illustrerande jämförelser i tid och rum. Forskare kan även bidra med systematiska kartläggningar av även svårstuderade fenomen och med tillförlitliga analyser av orsakerna som drivit fram dagens förhållanden. De kan också bedöma vilken verkan olika motmedel skulle ha. Behovet av forskningsbaserad kunskap ökar ytterligare av att det finns krav på att åtgärdsprogram skall vara evidensbaserade.
Tyvärr bjuder Forte den forskningshungrige på stenar i stället för bröd. Inget av de sjuttio projekten som beviljades medel, till ett sammanlagt värde av över 300 miljoner kronor, handlar om något av fenomenen som politiker och myndighetsföreträdare kallar systemhotande. Inget.
Lika illa ur systemförsvarandets perspektiv är det med Riksbankens Jubileumsfond, en annan tung forskningsfinansiär som nyligen presenterat sina anslagsbeslut. Inte heller den listan visar tecken på engagemang för systemhoten. Ointresset är heller ingen nytt. I debattartiklar tillsammans med kollegorna Carina Gunnarsson och Bo Rothstein har jag visat att mönstret går igen flera år tillbaka i tiden.
Orsaken till ointresset är oklara. Vi vet inte om det är forskarna som hellre forskar om annat och därför inte ansöker om medel eller om det är anslagsgivarna som säger nej till de forskare som intresserar sig. Jag känner till en ansökan till Forte av meriterade yngre forskare som tangerar systemhotande praktik. Den avslogs med hänvisning till att kunskapsbidraget var begränsat. Om det avslaget är symptomatiskt går inte att säga. Min gissning är att ”felet” mer ligger hos forskarna än hos anslagsgivarna.
Oavsett orsaken är konsekvensen denna. Kampen mot systemhotande krafter får även fortsättningsvis föras av samverkande myndigheter, strävsamma förvaltningar, grävande journalister och oroliga fackförbund. Samhällsforskarna har annat att göra.
