I slutet på augusti samlades regeringen traditionsenligt för kräftskiva på Harpsund. Mellan kräftorna och nubben så presenterade finansminister Elisabeth Svantesson ”reformutrymmet” för 2026. Ordet ”reformutrymme” är ett vackrare ord för antalet miljarder kronor som regeringen vill satsa men inte har för avsikt att finansiera med skattehöjningar eller neddragningar.
I år lanserades ett historiskt omfattande ”reformutrymme” om 80 miljarder kronor. Min bedömning är att det är klokt med ett rejält tilltaget reformutrymme. Svensk ekonomi tyngs av att hushållen håller hårt i plånboken. Om svensk ekonomi ska ta fart krävs att hushållen börjar konsumera.
Nu är det viktigt att de satsningar som regeringen gör med de 80 miljarderna verkligen får igång hjulen.
Under de senaste dagarna har en lång rad reformer rullat ut. Dels ett klassiskt jobbskatteavdrag (det femtielfte i ordningen). Men framförallt har regeringen rullat ut ett gäng reformer som kommer sänka priserna för folk.
Elpriserna kommer sänkas genom sänkt elskatt och att ett tak på 1,5 kronor per kilowatt införs.
Avgifterna till förskolan sjunker genom att taket i maxtaxan sänks.
Och framförallt kommer matmomsen att halveras för en årlig kostnad om cirka 20 miljarder kronor
Den samlade effekten av dessa beslut kommer sannolikt plocka ned inflationen 2026 med omkring en procentenhet.
Bra? Ja, det är förstås inte fel att hushållen får ekonomiska lättnader efter flera år av skenande priser.
Men tajmningen är trots allt lite märkligt. Under 2022 och 2023 hade Sverige behövt handgripliga reformer som aktivt sänkt priserna för folk. På det sätt som nästan alla andra europeiska länder gjorde när inflationen skenande.
Spanien som sänkte momsen på mat.
Nederländerna som sänkte elskatten.
Italien som sänkte priserna på kollektivtrafik.
Tyskland som sänkte elpriser.
Och så vidare.
Sverige gjorde inget av detta under inflationskrisen. Trots att priserna rusade med tio procent så satt politiken på händerna. Istället präglades den ekonomisk-politiska debatten av idén om att det var riksbankens räntepolitik som skulle få bukt på priserna.
Min uppfattning var då och är fortsatt att riksbankens räntepolitik i väldigt liten utsträckning är rätt verktyg för att möta en prischock från omvärlden. Bättre hade varit en aktiv finanspolitik i form av exempelvis ett tak på elpriset, sänkt elskatt, lägre livsmedelsmoms och sänkta kommunala avgifter. Det vill säga exakt det som regeringen nu gör – dock tre år försent och i ett läge där inflationen redan ligger på målet.
Nu i ett läge med en inflation på två procent hade Sverige egentligen behövt mer träffsäkra reformer för att stärka hushållens köpkraft och bygga framtidstro. Ett rejält höjt barnbidrag hade varit helt rätt i dagens läge. Men det hade också behövts mer investeringar som bygger framtidstro – inte minst underhåll av vägar, järnvägar och offentliga byggnader.
Är jag då mot sänkt matmoms, elskatt och avgifter i barnomsorgen? Absolut inte, men det är tre år försent.
