I “The Haves and Have-Yachts: Dispatches on the Ultrarich.” (Scribner, 2025) utforskar journalisten Evan Osnos de amerikanska dollarmiljardernas levnadssätt och samhällssyn. I fokus står toppen av den elit som i kraft av ekonomiska muskler, inte vunna röster, satt i högsäte under Donald Trumps senaste presidentinstallation. De folkvalda kongressledamöterna var degraderade till publikplats.
miljardärerna i USA 66 till antalet, drygt trettio år senare finns omkring 800. Medianlönen har under samma tidsperiod ökat med endast tjugo procent. Klyftorna mellan fattig och rik har vidgats. Även i Sverige växer antalet superrika. Kapitalkoncentrationen har väckt internationell uppmärksamhet.
Osnos ger läsaren en detaljerad inblick via empiri bestående av djupintervjuer och observationer som samlats under ett decennium. Författaren kartlägger hur de ultrarika i tech-industrin förhåller sig till galopperande ojämlikhet avseende ekonomiska resurser och politiskt inflytande. Håller samhällskontraktet om allt färre får allt mer?
Det tror inte toppskiktet i Silicon Valley. Flera av dem bereder sig för en förestående kollaps. Den dystopiska prognosen har skapat prepping-ångest deluxe. Vi möter miljardärer som byggt underjordiska lyxbunkrar med enorma matlager, vattencisterner och elverk. Några håller sig med beväpnade säkerhetsstyrkor i händelse av en folkrevolution.
Det är lätt att avfärda tilltagen som excentriska nycker, men de avancerade förberedelserna handlar om mer än det. I resonemangen finns ingen tro på en kollektiv lösning av existerande problem. Kraften läggs inte på att förhindra att samhällsystemen bryter ihop, utan på att rädda sig själv genom att dra sig undan den verklighet som man själv bidragit till att skapa.
Historiskt går det att göra jämförelser med den förgyllda tidsåldern (the Gilded Age) under slutet av 1800-talet. Det var också en epok av expansion, tekniksprång och enorm ojämlikhet. De som drev industrialiseringen maximerade sin vinst genom skamlös politisk korruption. Det kokade av missnöje i de breda lagren. Den tidens blomstrande entreprenörer och industrimagnater såsom Carnegie, Rockefeller, Guggenheim, Vanderbilt, Stanford och Morgan hade akuta klasskonflikter att förhålla sig till.
Arbetarrörelsen tryckte på för demokrati och rättvisa. Svaret var inte att planera individuell exit, utan investera en del av förmögenheterna så att det gynnade allmänheten och stärkte samhället som helhet: bekämpa analfabetism genom att bygga 3000 allmänna bibliotek, finansiera medicinsk forskning och förbättra sjukvård, grunda universitet och museum.
Sådana betydande välgörenhetsinitiativ tas nu också, men gräddan av den nya aristokratin ser social filantropi som förlegad och poänglös. Vissa av techmiljardärerna tror mer på nyttan i att satsa sitt kapital på tech-innovationer i ett system som de själva tjänar mest på.
Kritik mot unik själviskhet är inte detsamma som att ifrågasätta all kapitalism eller blotta existensen av inkomstskillnader och rikedom. Det som väcker obehag är den destruktiva logik där ett ekonomiskt och politiskt toppskikt i stället för att värna demokratin, investerar i att fly dess sammanbrott.
