Krisen i det gröna stålbolaget Stegra är inte bara ett företagsmisslyckande, den visar att Sverige håller på att upprepa 1900-talets planekonomiska misstag fast under grön flagg – och i enorm skala.
Att finansmannen Harald Mix lämnar ordförandeposten och vägrar låta sitt investmentbolag Vargas gå in med mer kapital vittnar inte bara om att konkursen är nära – det markerar även slutet på den gröna fantasiekonomi som byggts på politiska önskedrömmar och skattemedel. Projekt som Northvolt och Stegra har istället för att bli förebilder för klimatomställningen blivit skräckexempel på grön hybris.
Det verkligt oroande är dock att även delar av högern anammat samma interventionistiska syn på klimatpolitik. Ett exempel på detta är hur författaren Olle Torpman i boken “Grön höger” (Timbro förlag) argumenterar för att staten ska “korrigera marknaden” med lån, garantier och så kallade “klimatincitament”.
Detta är samtidigt exakt den politik som blåser upp gröna bubblor av typen Northvolt och Stegra. Politiker, oavsett färg, kan nämligen inte trolla fram framgångsrika industrier bara genom att ösa skattemedel över dem.
Stegra bränner just nu hisnande fyra miljoner kronor i timmen, och behöver ytterligare femton miljarder i akut finansiering. Samtidigt är fabriken långt ifrån färdig. Produktionsstarten har redan skjutits fram tre gånger – och varken den vindkraftsel eller den hållbara järnmalm som behövs existerar.
Ändå fortsätter både regering och opposition att prata om vikten av att Sverige uppfattas som ett “föregångsland”, och i vårändringsbudgeten fanns flera skrivningar om att Stegra skulle tilldelas mer pengar – tills uppgifterna läckte till media och i tysthet togs bort.
Detta är bra, för de frikostiga stöden till Stegra är exakt den politik som lett till att Bodens kommun på bara tre år ökat sin skuldsättning med 1 700 procent för att bygga ut sin infrastruktur. När dessa bubblor spricker är det inte miljardärerna eller ministrarna som drabbas – det är skattebetalarna, pensionärerna och välfärden.
Verklig borgerlig klimatpolitik kan därför inte bygga på styrning av marknaden – utan kräver frihet, innovation och privat ansvar. Den prissätter utsläpp, sänker skatten för hållbarhetsföretag och låter tusen små entreprenörer konkurrera fram lösningarna – istället för att försöka centralplanera gröna mirakelprojekt.
Det är därför ett välkommet tillnyktrande att finansmarknadsminister Niklas Wykman och MUF-ordföranden Douglas Thor opponerat sig mot Moderaternas program för gröna krediter – och vid årets arbetsstämma avskaffade dem helt.
Den så kallade “gröna högern” är nämligen varken grön eller höger – den är blåögd. Varje gång staten försöker upphäva marknadens självsaneringsmekanismer i klimatets namn, får vi nämligen mindre frihet, mindre välstånd – och ett sämre hållbarhetsarbete.
