”Skolor har samma sociala funktion som fängelser och mentalsjukhus – att definiera, klassificera, kontrollera och reglera befolkningen.” Med dessa dräpande ord rundade den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault av sin bok “Övervakning och straff” från 1975.
Makten att kontrollera utbildningssystemet är dock unik såtillvida att den formar samhällets framtid, och de är i detta ljus man bör se den just nu infekterade striden om det svenska skolväsendet. Principiellt gäller konflikten två olika saker: makten över driftsformen, och makten över dess uppdrag. För att stärka sin makt över driftsformen använder just nu det svenska vänsterblocket retorik gränsande till desinformation.
De privata skolornas rätt att göra vinst förväxlas konsekvent och uppsåtligen med utdelning av pengar, vilket statsminister Magdalena Andersson i förra veckan beskrev som att pengar avsedda för läromedel i stället finansierade skolägares besök på sexklubbar. Denna populistiska argumentation vilseleder avsiktligen det svenska folket, eftersom vinst i själva verket endast innebär att ett företag har pengar kvar på kontot efter att alla utgifter är betalda.
LÄS MER: Kvotering löser inte skolsegregationen
Vinst innebär alltså inte, som vänsterns debattörer försöker göra gällande, att pengarna försvinner ur skolans ekonomi. Sanningen är att friskolornas samlade vinstuttag utgör mindre än en promille av Sveriges samlade kostnader för skolväsende och pedagogisk verksamhet - samtidigt som de tillför Sveriges skolsektor miljardbelopp i form av privat kapital.
Genom hårdlanseringen av tillmälet “marknadsskola” försöker regeringen nu beskylla den minoritet av Sveriges skolor som drivs i privat regi för skolsystemets samlade problem. På en pressträff den 17 februari framförde exempelvis utbildningsminister Lina Axelsson Kihlblom krav på att alla svenska skolor ska tvingas verka för en “allsidig social sammansättning”. Denna avsiktligt vaga formulering uttrycker ytterst ambitionen att försöka sprida ut och dölja konsekvenserna av Sveriges havererade integrationspolitik.
När skolor på grund av politiska beslut inte längre förmår upprätthålla ordning och reda blir nämligen resultatet att föräldrar som prioriterar sina barns framtid flyttar dem därifrån. Att försöka förbjuda denna segregation löser dock inte skolans problem, utan döljer bara fenomenet genom att göra alla skolor lika dåliga. För att denna undervisningsmässiga potemkinkuliss ska kunna resas måste man alltså stoppa det fria skolvalet – vilket är hela anledningen till statsministerns ryande på TikTok.
Genom att upprätta en nidbild av den privata driftsformen kan man sedan sälja in valfrihetsinskränkningar som ett “återtagande av demokratisk kontroll” över ett skolväsende som angripits av rovkapitalister. Denna “demokratiska kontroll” överför i själva verket beslutsmakten om barns skolgång från deras föräldrar till den statsmakt som just vill “definiera, klassificera, kontrollera och reglera befolkningen”. Oavsett om man kallar det “allsidig social sammansättning”.
