Ett numera ganska slitet citat lyder ”Den som söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage”. Talesättet tillskrivs John F Kennedy, som yttrade det i sitt installationstal som amerikansk president 1961. I Sverige hör vi det oftast från vänsterdebattörer som varnar borgerliga partier för samarbete med Sverigedemokraterna.
Men att just Kennedy förknippas med uttrycket kan idag ses som profetiskt, med tanke på tillståndet i hans parti. Nyligen visade en undersökning att amerikanerna, trots stor skepsis mot många av Donald Trumps påfund, har rekordlågt förtroende för Demokraterna i Washington. Bara runt 30 procent anser att de gör ett bra, eller åtminstone hyfsat, jobb.
Valförlusten förra året tillskrevs Joe Bidens vacklande hälsa, den höga inflationen samt partiets vänstervridning. Men Biden är borta och det som återstår av inflationen är numera Republikanernas problem. Återstår frågan om vänstervridningen. Det demokratiska partiet har i tio år försökt rida på en betydligt mer radikal tiger. Faktum är att många av de mest omskrivna och profilerade demokratpolitikerna på senare år inte formellt är demokrater.
Senatorn Bernie Sanders är oberoende, men identifierar sig som demokratisk socialist. Kongressledamöter som Alexandra Ocasio-Cortez, Jamaal Bowman, Rashida Talib och Cori Bush tillhör eller kommer från Democratic Socialists of America – DSA. De har ställt upp i, och vunnit, demokratiska primärval men har ingen nämnvärd samsyn med traditionella demokrater som Bill Clinton eller den ovan nämnde Kennedy.
I skrivande stund pekar det mesta på att New Yorks nästa borgmästare heter Zohran Mamdani, som även han tillhör DSA. Mamdani förespråkar en nedtrappning av polisens budget – ironiskt med tanke på att motsatt politik för trettio år sedan gjorde New York till USA:s tryggaste storstad – hårda hyreskontroller, en New York-variant av miljonprogrammet, höjd minimilön till 300 kronor i timmen, samt kommunala mataffärer(!). Mest skrämmande, inte minst för New Yorks judiska befolkning, är Mamdanis vägran att fördöma antisemitiska slagord som ”globalisera intifadan”.
Att en mindre, men välorganiserad, grupp tar sig in i och kapar en större är inget nytt. Fenomenet kallas ibland entrism. I Sverige praktiserades det på 1980-talet av trotskister som ville ta över Socialdemokraterna. De svenska sossarna var dock superbt välorganiserade och försöket misslyckades. I USA har det bevisligen fungerat bättre. Om DSA lyckas ta över New York så är det partiets största framgång hittills. 38 av USA:s 50 delstater har mindre befolkning än New York som utgör ett globalt finansiellt nav.
Demokraterna samarbetade länge med radikala rörelser. Spred deras slagord och övertog delar av deras åsikter. Nu är de på väg ner i samma tigermage som en av partiets mest omhuldade och mytologiserade ledare varnade för. Det återstående skyddsräcket är USA:s väljare. Vi kommer att behöva dem.
