Igår ringde många av Svenska kyrkans församlingar i kyrkklockorna med anledning av situationen i Gaza. Det enligt ett brev som har gått ut till alla kyrkoherdar från biskopsmötet. Församlingarna ska enligt uppmaningen be för de drabbade i Gaza och för fred i Israel och Palestina.
Ett sådant nationellt påbud om allmän klockringning är mycket ovanligt. På det hela taget hör det till undantagen att kyrkklockorna ringer av annan anledning än att kalla till bön eller markera något religiöst som att medlemmar av församlingen avlidit.
Historiskt ringde statskyrkan då kungar dog eller arvingar till kronan föddes. Och klockorna kunde även ringa för att varna, om elden var lös eller det var mobilisering. Gemensamt var att det handlade om en kommunikation riktad till hela allmänheten. Ett budskap så viktigt att det inte kunde stanna inne i församlingen och inte ens behövde formulera i ord.
I modern tid har det skett några gånger att kyrkklockorna ringt av politiska anledningar. Hösten 2016 ringde kyrkklockor för Syrien varje dag klockan 17, under en veckas tid. Under Ukrainakriget har det förekommit flera lokala och regionala initiativ till att ringa i klockorna, till exempel i Skara stift.
Därutöver har det funnits helt lokala exempel. Som när man ringde i Jönköping och Växjö då nynazister skulle demonstrera. Däremot har det inte tidigare förekommit en nationell ringning i samband med högmässan. Söndagens ringning representerar något nytt.
Att kyrkan gör någonting gemensamt för kriget i Israel-Palestina är inte konstigt. Många kyrkligt aktiva har av naturliga skäl ett stort engagemang för regionen. Men vad innebär egentligen ringningen, nu och för framtriden. Är det en bön eller en protest? Den sker ju i samband med högmässan. Riktar man sig till Gud för att ingripa eller till människorna för politisk handling? Hur uppfattar allmänheten som inte hör predikan eller deltar i bönen signalen?
Initiativet kan sägas vara på gränsen för vad biskopar ska syssla med. Det handlar ju om någon form av politisk markering, till och med en utrikespolitisk sådan. Dessutom i en fråga som är infekterad och synnerligen partibildande, även här i Sverige. Och med tanke på hur hård debatten är om Israel-Palestina är det märkligt att biskoparna inte tog mer höjd för att undvika att beskyllas för att vara partiska.
En detalj som de kommer att kritiseras för är att de skrev i generella ord om "fångar" i sin uppmaning till bön, men inte om gisslan. Det framstår som att man bakar samman de israeler som togs som gisslan efter progromen med Hamaskrigare i israeliska fängelser. Men till skillnad från gisslan i Hamas tunnlar behandlas de senare av en rättsstat. Deras anhöriga behöver inte varje sekund oroa sig för att de just nu får halsen avskuren. Kriget handlar om gisslan och det är märkligt att dessa inte nämns. Vi kan vara säkra på att klockringningen leder till fortsatt inhemsk debatt.
En annan fråga som lever kvar är vad ringningen sätter för prejudikat. Vilka fler konflikter bör Svenska kyrkan ringa för nationellt under gudstjänsttid? Drusernas situation i Syrien är högst aktuell. Varför ringde man förresten inte då Islamiska staten förföljde kristna i sina erövrade områden? Kommer Svenska kyrkan ringa nationellt för Irans kvinnor då de kämpar för mänskliga rättigheter? Och kommer man att ringa för de kristna som förföljs i Kina? Uppenbarligen har man hittat ett verktyg, så hur tänker man använda det framgent?
