Jag läser Mario Draghis rapport med stigande obehag, av två olika skäl. Det var i höstas som den förre chefen för Europeiska centralbanken lämnade över sin skrivelse till EU-kommissionens Ursula von der Leyen. Det är rakt-på-sak-läsning: Europa har hamnat i bakvattnet. Vår produktivitet minskar sedan länge i relation till USA. Vi är svaga i förhållande till Kina. Vår välståndsökning är mycket långsammare än den amerikanska. Av världens ledande techföretag ligger ytterst få i Europa. De som går bra flyttar till USA.
Företagen växer inte i proportion till de innovationer som faktiskt görs, utan tyngs av rekryteringsproblem och regelbördor. Energipriserna ligger som en blöt filt över kontinenten. Vi är omsprungna, och bakifrån närmar sig ett förfärligt oväder. Som sagt, det är obehaglig läsning. Visst har man vetat, men det är sällan problemen formuleras så tydligt inifrån EU:s själva hjärta.
Men om jag känner obehag vid tanken på att vi är omsprungna, känner jag nästan ännu mer obehag inför tvånget att ens vara med i tävlingen. Varför kan vi inte nöja oss med det vi har? För vems skull måste produktiviteten öka? Varför måste vi utveckla AI i Europa, varför måste företagen producera mer och billigare? Måste vi verkligen konsumera mer? Måste vi vara med i det här själsdödande TikTok-racet? Måste vi resa till Thailand varje vinter, köpa ny bil vartannat år och byta kök som vi byter underkläder?
Svaret är förstås både ja och nej. Ja, vi måste vara med i tävlingen. Men nej, vi måste inte bete oss som barn på tivoli, som springer från chokladhjul till chokladhjul, stirriga och sockerstinna. Kapitalismen är friheten att starta företag och fritt konkurrera med sina varor eller tjänster på en marknad.
Men i den friheten ligger också risken att företaget försvinner om produkterna de erbjuder är sämre och dyrare än andra företags. Man kan ogilla den inbyggda stressen, men ingen vill återgå till skråväsendet, och knappt ens socialisterna vill ha planekonomi. Så ja, vi måste vara med i tävlingen. Det handlar i grunden om det mycket enkla faktum att europeiska företag ger jobb och välstånd till européer.
Denna insikt till trots har den koloss som är EU och som skulle verka för en blomstrande europeisk ekonomi i många stycken i stället motverkat detta, inte minst genom en ständigt växande regelbörda. Det senaste i raden av tilltag är EU:s nya klimatpolitik, som går ut på att styra näringslivet i en påstått hållbar riktning.
I hållbarhetens namn har de börsnoterade företagen ålagts att rapportera, rapportera, rapportera, i syfte att finansinstituten ska kunna sortera och certifiera och därmed kanalisera kapital mot de sektorer som sålunda har klassats som ”hållbara”. Men eftersom ”hållbar” är ett nästan allomfattande begrepp krävs det väldigt mycket rapportering, och effekterna när kommuner och pensionsförvaltare ska vara politiskt korrekta kan sannerligen diskuteras.
Att bojkotta företag som har verksamhet på Västbanken hjälper ju inte nödvändigtvis vare sig några ekosystem eller några palestinier i deras vardag. Och måste man straffa ett företag som inte lyckats få tillräckligt många kvinnor i sin styrelse?
Det beror på vem man frågar. Men mycket extra pappersarbete har det blivit för företagen, bankerna och finansinstituten.
Kina struntar i klimatet. USA struntar numera också i klimatet, och sedan några år – alltså även innan Trump – har luften börjat gå ur den wokebubbla som blåstes upp till abnorma proportioner efter George Floyd och en sommar av Black Lives Matter-demonstrationer. I veckan meddelade till och med McDonald’s och Meta att de lägger ner sina mångfaldssatsningar. Fokus på kompetens är viktigare än att stirra sig blind på mellanchefernas hudfärg och könsidentitet. Tänka sig.
Kvar står Europa och låtsas fortfarande att en framstressad grön omställning och företagens mångfalds- och hållbarhetsarbete innebär att vi har på oss ”ledartröjan”. Man kan lyssna på den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Heléne Fritzon i torsdagens P1 Morgon för ett smakprov på hur Europas vänster fortfarande låter och hur lite intresserad den är av robust tillväxt. Att företagen dignar gör ingenting, egentligen.
Glädjande nog fick Mario Draghis rapport effekt och har resulterat i en handlingsplan från kommissionen. Där finns en välkommen verklighetsförankring, till exempel i fråga om kärnkraft och yrkesutbildningar.
Men det är också svårt att inte bli arg. Hoppsan hejsan, det var kanske inte så bra att vi tvingade på företagen ett gigantiskt rapporteringskrav, nu får vi rensa lite i regelfloran för konkurrenskraftens skull. Det är lättare sagt än gjort. Eftersom varje liten regel är resultatet av ett omfattande mellanstatligt kompromissande måste varje liten regel som ska bort sålunda rullas tillbaka samma mödosamma väg.
EU kunde ha nöjt sig med handeln med utsläppsrätter och i övrigt lämnat åt medlemsländerna att själva sköta klimatpolitikens utformning. Men den ofattbara detaljstyrningen av allt från naturvård till aktiebolagens årsredovisningar har resulterat i en byråkrati som lever sitt eget liv och kväver tillväxt och innovationskraft. Intentionen att EU nu ska rensa i regelverken är god, men det är också lite som att sätta en spindel att städa hörnen i huset…
