”Jag är orolig för att detta är sista gången vi någonsin har makten”, säger Hanif Bali (M), tidigare moderat riksdagsledamot och känd debattör, i en intervju med SvD (20/7). Bali menar att Moderaterna står inför en existentiell utmaning där partiet riskerar att bli ett stödparti i mitten – det nya Centern. En tanke som sannolikt skrämmer många moderata sympatisörer.
Men riktigt så illa behöver det inte gå. Hanif Bali befinner sig för tillfället i den politiska vildmarken. Det är inte konstigt att han påpekar att den nuvarande partiledningen haft relativt låga opinionssiffror under våren. Det är också sant att det går relativt bra för Socialdemokraterna, som tillsammans med de rödgröna har en fördel i opinionen. Men man ska komma ihåg att det handlar om just opinionsmätningar.
Det är vanligt att oppositionen får bra siffror mellan val. Glappet brukar minska när vi närmar oss valdagen. I juni var de rödgrönas försprång gentemot Tidöpartierna cirka 6 procent. Inför valet 2010 ledde de rödgröna som mest med 19,4 procent över dåvarande Alliansen. Ändå vann Alliansen valet. Mona Sahlin (S) var fjättrad vid ett samarbete med Vänsterpartiet. Ett samarbete som väljarna bedömde som opålitligt och svårförutsebart.
Det är en påminnelse om hur viktig regeringsfrågan är i svensk politik. På valdagen kommer många väljare att fråga sig vilket parti de tror har störst chans att bilda en stabil regering. Det är då Moderaterna har sin stora fördel. Tidöregeringen har ett stabilt budgetunderlag i riksdagen. Innan dess hade Sverige 12 år av minoritetsregeringar med oklart stöd i riksdagen. Tidöregeringen är dessutom fjärde gången sedan 1990-talet som Moderaterna lyckats hålla ihop en koalition av flera partier.
Socialdemokraterna har också varit skickliga på att leda regeringar. De vet hur man pekar med hela handen. Det fungerar när man har högst en stukad partner att hantera. Men i det trepartssystem som vuxit fram sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen är en ideologiskt sammansvetsad majoritetsregering knappast möjlig att bilda. För att få ett stabilt regeringsunderlag krävs en koalition av partier med mycket olika ideologisk färg.
Tidösamarbetet har därvidlag visat sig fungera bättre än vad många förväntade sig. Sedan avtalet 2022 har det inte förekommit några regeringskriser eller ens allvarligare tillbud inom samarbetet. Hade det inte varit för Liberalernas interna stridigheter hade det varit nästintill tråkigt lugnt bland Tidöpartierna. I den praktiska politiken lyckas regeringen att genomföra utlovade reformer. Invandringen minskar, rättsstaten stärks, och lagarna anpassas till samtidens krav. På toppen av detta har man lyckats leverera starkt stöd till Ukraina och stärkt det svenska försvaret.
Få väljare lär tro att de rödgröna skulle kunnat ha presterat lika bra. Även om Socialdemokraterna som största oppositionsparti nu går bra i opinionen skulle de ändå behöva regera med stöd av Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet. Väljarna vet från de senaste S-ledda regeringarna vad de kan förvänta sig: återkommande kriser, ultimatum och låsningar. För att få till ett stabilt underlag skulle Socialdemokraterna rent teoretiskt behöva söka stöd hos Sverigedemokraterna, vilket inte verkar sannolikt inom de närmaste mandatperioderna.
Om inga allvarliga bakslag inträffar under det kommande året torde Tidösamarbetet därför ha goda chanser att bli återvalt. Någon annan statsministerkandidat än Ulf Kristersson lär det knappast bli tal om. Sverigedemokraterna fick fler mandat än Moderaterna redan 2022, men det är bara Moderaternas partiledare som kan samla flera partier bakom sig.
Med detta sagt går det inte att helt avfärda Hanif Balis kritik. Självklart behöver Moderaterna så många röster som möjligt. Hur ska de då hitta fler väljare?
Historikern Torbjörn Nilsson, en av få forskare som studerat Moderaternas historia, konstaterar i boken ”Arv och Utopi – moderata vägval under hundra år”, att Moderaterna är opinionsmässigt det mest svajiga riksdagspartiet. Under partiets historia har stödet växlat fram och tillbaka, mer än för andra riksdagspartier. Partiet har en botten på cirka 10 procent och ett tak på cirka 30 procent.
Men det finns mönster som kommer tillbaka. De gånger partiet har samlat störst stöd är när det brutit in bland arbetar- och medelklassväljare. Det har det kunnat göra antingen genom att ha en stark idéstrid gentemot Socialdemokraterna, som vid försvarsstriden på 1920-talet eller striden om löntagarfonderna på 1980-talet. Eller genom att göra sig till förkämpe för medelklassens ekonomiska intressen, som Fredrik Reinfeldt med sin arbetslinje eller Jarl Hjalmarson med sin ägardemokrati. Faran för partiet har alltid varit att framstå som ett intresseparti för de rika.
Om Moderaterna vill växa i opinionen och undvika det dystra öde som Hanif Bali ser lura vid horisonten, bör de ta tydlig strid med Socialdemokraterna i idéfrågor men lägga sig nära mitten i ekonomiska frågor. Men i grunden kommer Moderaternas särställning från självbilden av att vara ett statsbärande parti och från förståelsen för att politik alltid handlar om kompromisser. Det minskar radikalt risken för att gå samma öde till mötes som Centerpartiet.
