En man stämmer träff med en förälder, i tron att han kommer få förgripa sig på dennes tvååriga barn. Men väl vid mötesplatsen möter mannen en kamera och besked om att polisen är tillkallad. Det här är den sortens avslöjanden som organisationen Dumpen ägnar sig åt. Genom att utge sig för att vara barn, får de kontakt med vuxna män ute efter barn att förgripa sig på. Materialet är skakande på många vis. Avslöjandena visar en fullkomligt hänsynslös inställning till barns integritet och liv.
Sociala medier och barns användning av Internet generellt har sänkt tröskeln för de som ägnar sig åt barnövergrepp. Det är enklare för vuxna att hitta barn, manipulera dessa på distans och stämma träff. Dessutom får de möjlighet att upprepa sina kontaktförsök på ett sätt som inte var möjligt innan Internet existerade. Vissa av männen som Dumpen har avslöjat ägnar en stor andel av sin tid åt att söka kontakt med barn. Här har de brottsförebyggande arbetet inte hållit jämna steg med varken pedofilerna eller teknikutvecklingen.
Men Dumpens metoder är inte okontroversiella och har i offentligheten nästan utan undantag beskrivits som värdelösa eller direkt skadliga. Journalisten Janne Josefsson skriver i en kolumn att det ”påminner om en folkdomstol, offentlig förnedring – som att steglas på torget under medeltiden” (DN 1/12) . Han uppmärksammade att två män som har avslöjats har begått självmord. ”Hur många fler ska offras för Dumpens metoder?” frågar Josefsson. I Expressen skrev Martina Montelius att ”Dumpen åstadkommer ingenting av värde. Alls. Den har ingen som helst funktion som samhällsinsats mot övergrepp” (21/6).
Dumpens metoder drabbar otvivelaktigt förövarna. Att hängas ut och polisanmälas för att man sökt kontakt med barn för att begå övergrepp är sannolikt det värsta sociala stigma man kan råka ut för. Men dessa män fattade ett beslut, väl medvetna om att det både var olagligt och drabbar ett oskyldigt barn som riskerar att dras med psykiska men livet ut. Att barn till förövare indirekt kan drabbas av uthängningen, som kritiker pekat på, får vägas mot risken för dessa barn att vistas med en förälder som utgör en uppenbar fara för barnen.
Vad Dumpens kritiker missar är att organisationen svarar på ett tydligt problem som vårt rättsväsende ännu inte har tillräckliga befogenheter eller metoder för att lösa. Det problemet försvinner mellan raderna medan upprördheten över Dumpens metoder står i blickfånget. Men någonting i kritiken mot Dumpen skorrar illa. Dumpens metoder må vara råa, men de har – om man betraktar saken nyktert – förhindrat att en rad män ägnar sig åt våldtäkter mot barn. Det är, även om metoderna knappast är subtila, ”något av värde”.
För varje samtal Dumpen för med en man som är på jakt efter ett barn är ett samtal som inte blir av med ett barn. Därtill anmäls dessa män till polisen för så kallad grooming, det vill säga uppsökande av barn med avsikt att begå ett brott, vilket är straffbart med fängelse upp till två år.
Det handlar om män som på grund av att de blir avslöjade och ofta polisanmälda, inte sällan även för innehav av barnpornografi, förhindrats från att begå ytterligare brott. Bakom varje man som har avslöjats finns potentiellt flera barn som har räddats.
Det finns också en sekundär effekt som man lätt glömmer bort som är en konsekvens av Dumpens verksamhet: Män som överväger att söka kontakt med barn vet nu om att det finns en uppenbar risk förenad med att göra det. Hur många som indirekt förhindrats från att söka kontakt med barn går förstås inte att veta. Men uppenbarligen har risken hittills att bli påkommen och dömd till fängelse inte varit tillräcklig för att förhindra det återkommande kontaktsökandet med barn. Det potentiella sociala stigmat höjer tröskeln något.
Snarare än att vara den perfekta lösningen på ett högst närvarande problem, grooming och pedofili, så kastar Dumpens verksamhet ljus på problem med den svenska lagstiftningen. Den har varit tandlös. Därtill, och detta är kanske ännu viktigare, har det förebyggande arbetet varit bristfälligt. Det är illa med tanke på vilket brott det handlar om.
Brottsprovokation, vilket Dumpen i praktiken ägnar sig åt är inte tillåtet för polisen. Dessutom har vi i Sverige haft en preskriptionstid för sexualbrott. Straffen för övergrepp mot barn är också, i likhet med många andra straff för brott mot person, alltför låga.
En del av dessa brister uppmärksammas i Tidöavtalet. Preskriptionstiden för sexualbrott begångna mot barn under 18 föreslås slopas, straffen för sexualbrott ska skärpas, där livstid ”ska övervägas för de värsta brotten”. Men den kanske viktigaste delen är att ”provokativa åtgärder lagfästs”. Det är utmärkt även om steget är långt tills dess, först ska det i sedvanlig ordning utredas.
Det vore förstås mycket bättre, vad gäller rättssäkerheten, om polisen ägnade sig åt att hitta pedofiler innan de hittar barn. Pedofiljägarna har visat att det med små medel går förhindra att våldtäkter mot barn begås. Framgången i deras metod har just varit ”provokativa åtgärder”. Vad kritikerna av Dumpen inte berör överhuvudtaget är att behovet av en dylik organisation kvarstår så länge inte rättsväsendet löser det på egen hand.
Många brott går att återhämta sig från. Men barn som utsätts för våldtäkter och övergrepp bär inte sällan med sig livslånga trauman – med allt vad det innebär för psykisk ohälsa. Martina Montelius försökte vända på den frågan genom att påstå att det är ”Dumpens mantra om evigt sönderslagna liv” som är ett ”slags övergrepp”. Men även om det för vissa finns ett liv bortom traumat så är det klarlagt att exempelvis flickor som utsatts för sexuella övergrepp löper 26 gånger högre risk att söka vård på grund av självmordsförsök än deras jämnåriga utan motsvarande trauma, vilket en studie från Karolinska institutet visade.
Att faktiskt förebygga brottet borde förstås vara a och o för rättsväsendet. Men det är svårt att hålla jämna steg med pedofilerna. Tekniken rör sig framåt, kontaktytorna har ökat och möjligheterna att uppsöka barn har bara blivit fler. Om rättsväsendet har tillgång till större befogenheter och bättre metoder försvinner behovet av Dumpen. Tycker man att Dumpens metoder är tveksamma, och det finns det fog för att anse, så gör man betydligt mer nytta med att jäkta lagstiftarna i stället för att göra ned en organisation som existerar blott för att rättsväsendet idag inte har möjlighet att utföra sitt arbete.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
