Det är lätt att tänka att dödsskjutningarna och sprängningarna som plågar Sverige bara berör vissa delar av samhället – att det är något man kan flytta bort från. I helgen påmindes vi åter om att det finns någonstans att fly.
En 14 årig pojke från Göteborg försökte med berott mod skjuta ihjäl en anställd på köpcentret Kungsmässan i Kungsbacka mitt på blanka eftermiddagen. Flera skott avlossades mitt bland söndagshandlande kunder och anställda. Mannen träffades, men klarade livhanken. Han vårdas nu på Sahlgrenska universitetssjukhuset under polisbeskydd.
Kungsbacka – i praktiken en sömning medelklassförort till Göteborg – har länge varit en plats folk flyttar till för att få lite lugn och ro, inte sällan med motivet att komma bort från ”stöket i Göteborg”. Men det är en naiv tanke att man kan ”flytta från buset”. Sverige är inte USA eller Sydafrika. Vi bor inte gated communities där de som flyttar in kontrolleras noga och segregationen i praktiken är institutionaliserad. Vi handlar inte i särskilda butiker beroende på samhällsställning. Det ska vi vara glada för. Sverige är inte uppbyggt för att hantera dysfunktionellt allestädes närvarande våld. Om vi inte vänder de senaste årens utveckling riskerar vi dock att hämna där.
Söndagens skjutning på Kungsmässan blev dramatisk. 14-åringen försökte fly på en elscooter, men en kvinna som arbetar på köpcentret hindrade honom att komma undan genom att nödstoppa entrésnurran. Tre andra personer som befann sig vid snurran övermannade gärningsmannen och avväpnade honom, men han hann ändå avfyra ett skott mot kvinnan, vilket fastnade i glasdörren (GP 7/10).
Det hade förstås kunnat sluta mycket värre. Kvinnan uppger till GP att hon agerade på instinkt. Det gjorde med all säkerhet även de som övermannade gärningsmannen i snurran. De råkade vara fysiskt kapabla att brotta ned en pistolbeväpnad 14-åring på flykt undan polisen.
I ett våldsamt samhälle klarar sig den som själv är stark. Barn, pensionärer, sjuka och funktionsnedsatta är ofta de som först märker av det och får betala priset när tryggheten och tilliten eroderas.
Dådet i Kungsbacka är inte det första i sitt slag. 2022 sköts en ung man ihjäl på köpcentret Emporia i Malmö. En förbipasserande kvinna som inte hade något med uppgörelsen att göra skottskadades då allvarligt. Gärningsmannen var den gången en 15-åring hemmahörande i Göteborg. Några år tidigare, 2019, skedde en skjutning på Älvsjö station i Stockholm mitt i pendeltågstrafiken. I samtliga dessa fall visade gärningsmännen fullständig obryddhet inför att dra vapen på platser där många människor befinner sig. Dessa är dessutom bara några exempel i mängden på tillfällen där oskyldiga råkat illa ut eller riskerat göra det i samband med gänguppgörelser.
Unga gärningsmän innebär betydande risker att något ska gå fel. Och som Danmarks justitieminister nyligen uttryckte det exporterar Sverige i dag barnsoldater. 14-, 15-åriga uppdragsmördare. Det är förstås en helt absurd utveckling. Men det är som sagt lätt att vänja sig vid den. Redan på måndagen inträffade en ny skjutning, en 50-årig man i Malmö sköts till döds av en tonårspojke som sköt honom genom fönstret.
Regeringen arbetar febrilt på att höja straff och stärka polisens befogenheter. Det är bra, men det lär knappast räcka för att rulla tillbaka den våldsamma snöboll som satts i rullning. Sverige har många år av försummelser bakom sig. En illa organiserad och bakbunden polis i kombination med Europas snabbast växande segregation till följd av många års huvudlös immigrationspolitik var en närmast perfekt formel för att ge den organiserade brottsligheten ordentligt fäste i landet. Som att åka ifrån sommarstugan olåst med kylskåpsdörren på vid gavel och återkomma ett halvår senare till konsekvenserna.
Det finns ingen snabb eller enkel lösning på ”det svenska tillståndet”. Det krävs åtgärder och omtänkande på många olika områden samtidigt. Man kan bara konstatera att Sverige i dag avviker negativt från övriga Europa, och lär fortsätta göra det ett bra tag framöver. Som svensk går det inte att fly från problemen. Gängkriminaliteten har spritt sig utanför storstäderna, i takt med att det finns allt mer pengar i den svarta sektorn kommer den även till mer välbärgade områden. På landsbygden härjar i stället annan organiserad brottslighet i form av internationella stöldligor.
Det som en gång i tiden, och för inte allt för länge sedan, ansågs vara något av världens tryggaste land är i dag något annat. Än är det inte för sent att göra något åt det, om vi gör det tillsammans och slutar inbilla oss att det bara drabbar andra.
