Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den vanliga muslimska slöjan är inte nödvändigtvis ett uttryck för förtryck. Bild: Martina Holmberg / TT

Det är varken slöjan eller runan som är problemet

Att lagstifta mot symboler har blivit populärt i flera politiska läger. Men att förbjuda slöjor i skolan för att det finns islamister eller gamla runtecken för att de används av nazister är i bägge fallen att skjuta bredvid mål.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Debatten om slöjförbud har seglat upp igen efter att Staffanstorps kommun i Skåne beslutat att inte tillåta flickor att bära huvudduk i skolan upp till sjätte klass. Den numera rikskände kommunstyrelseordföranden, Christian Sonesson (M), motiverar beslutet med att man vill bekämpa hedersförtryck.

Ska man ta honom på orden är det dock åtgärden inte särskilt genomtänkt. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att bära den vanliga slöjan och att vara hedersförtryckt. Många muslimska kvinnor bär slöja frivilligt. Frivilligheten får även anses gälla barn så länge de inte ger uttryck för något annat.

Givetvis socialiseras barn in i sina föräldrars värderingar. Men det kan inte vara ett problem i sig. I synnerhet borde det inte vara ett problem för en moderat politiker. Föräldrar har inte bara en rätt utan en plikt att uppfostra sina barn.

Problemet uppstår först om värderingarna upprätthålls med tvång. Men att barn bär slöja innebär inte per automatik att de är hedersförtryckta. Ett slöjförbud hjälper därför vare sig de utsatta barnen eller skolpersonalens möjligheter att upptäcka hedersförtryck - som är ett allvarligt samhällsproblem. Förslaget är trubbigt. Det blir ännu tydligare om man tar hänsyn till att hedersproblematiken inte är begränsad till islam utan även återfinns hos kristna i Mellanöstern.

Annorlunda är det med ansiktstäckande slöjor (Niqab och Burka). De hör inte hemma i den svenska skolan. Det är en grundläggande princip att man visar sitt ansikte i den svenska offentligheten. Skolor har redan idag rätt att förbjuda ansiktstäckande slöjor om ”kläderna skulle väsentligt försvåra kontakten mellan lärare och elever, eller andra risker i samband med undervisningen”.

I detta fall har Sonessons resonemang betydligt större fog för sig. Flera andra europeiska länder har också infört förbud mot mot ansiktstäckande slöjor i skolan. Belgien har ett förbud mot ansiktstäckande klädsel på all offentlig plats.

Man bör skilja på islam och islamism. Att förbjuda den vanliga slöjan i skolan skjuter grovt bredvid målet om man inte anser att islam i sig är ett problem som bör assimileras bort, i strid med religionsfriheten. I så fall bör man åtminstone stå öppet för den åsikten. Den mest troliga effekten av ett slöjförbud är dock att de mer extrema krafterna inom islam stärks i sin ambition att sprida misstro mot samhället.

Det är inte bara moderata kommunpolitiker som har en förkärlek för symbolpolitik. Häromdagen presenterades slutbetänkandet från den utredning som fått i uppdrag av regeringen att se över lagstiftningen kring rasistiska symboler. Justitieminister, Morgan Johansson (S), tillsatte utredningen med anledning av att nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen använder den så kallade Tyrrunan på sina flaggor.

Utredarnas, tämligen förväntade, slutsats är att ett förbud mot symboler av det här slaget skulle vara ineffektivt, då det är lätt att modifiera symbolerna och de kan ha olika innebörd i olika sammanhang. Att ta hänsyn till sammanhanget låter sig inte lätt förenas med rättssäkerheten och yttrandefriheten. Utredningen konstaterar torrt att det kan ”uppfattas som en omvänd ordning att förbjuda en symbol enbart för att den används av en viss organisation, istället för att förbjuda organisationen som sådan”. Mer rakt på sak: Om Justitieministern vill förbjuda NMR så bör han säga det öppet och inte ge sig på runor som tillhör vårt kulturarv och som funnits i tusen år innan någon hört talas om ett gäng flaggviftande nazilajvare från Ludvika.

Symbolpolitiken är ständigt närvarande i dessa dagar. Det är bekvämt att förbjuda synliga uttryck för något istället för att ta tag i ofta svårlösta och komplexa problem. Det är en populism som återfinns i alla politiska läger. Istället för att ge extremisterna rätt när de försöker ta över diverse symboler – vilket ett förbud i praktiken innebär – så bör de ansvariga lägga tid på att ta fram konkreta åtgärder som kan minska extremismen. Men Sverige får varken färre islamister eller nazister av ytlig symbolpolitik. Risken är stor att effekten blir den omvända.