Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Greta Thunberg talar inför sina anhängare i Glasgow, Skottland, under FN:s klimattoppmöte.  Bild: Jon Super
Greta Thunberg talar inför sina anhängare i Glasgow, Skottland, under FN:s klimattoppmöte. Bild: Jon Super

Håkan Boström: Den gröna terrorismen är snart här om vi inte ser upp

Greta Thunberg har ändrat tonfall på senare tid och blir allt skarpare i sin kritik mot det demokratiska miljöarbetet. Samtidigt förespråkar ledande klimataktivister terror som metod. Vi kan inte vara blinda för radikaliseringen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den globala uppvärmningen riskerar försämra våra levnadsvillkor väsentligt. Fler naturkatastrofer och mer extremväder är att förvänta. Men det går att motverka utvecklingen och det går också att hantera konsekvenserna, även om det kommer kosta på.

I tongivande aktivistkretsar, och inte bara där, målas dock klimatfrågan upp som ett existentiellt hot och likställs med jordens eller mänsklighetens snart förestående undergång. Den här föreställningen är också utbredd bland de yngre. Redan för tio år sedan trodde var fjärde högstadieungdom att ”jorden skulle gå under” på grund av klimatförändringarna (SvD 2012-03-27). Den andelen lär inte ha blivit mindre sedan dess.

Med sådana apokalyptiska föreställningar är risken stor att landa i slutsatsen att vilka medel som helst är tillåtna för att hindra den annalkande katastrofen och att de folkvalda är oförmögna att göra något. Den idag 18-åriga klimatikonen Greta Thunberg har exempelvis återkommande kritiserat de demokratiska förhandlingsformerna, nu senast klimattoppmötet i Glasgow, för att enbart ägna sig åt ”prat”.

Hon har skärpt tonen på sistone och beskyller politikerna för förräderi, talar om att aktivister ska åstadkomma förändring vare sig de folkvalda ”vill det eller ej” och konstaterade inför en jublande massa att ”våra ledare inte ägnar sig åt ledarskap, detta är hur ledarskap ska se ut”, uppenbart syftande på sitt eget massmöte (Reuters 5/11, NRK 8/11).

Norska Aftonposten har på ledarplats kritiserat Thunbergs tal i Glasgow för att vara ”auktoritärt och antidemokratiskt”, att hon indirekt uppmanar till ”metoder bortom civil olydnad” (AP 5/11). Det är en återhållen men helt korrekt analys. Risken är överhängande att Aftonposten får rätt i sin förutsägelse. För Thunberg är inte ensam.

Den kände miljöaktivisten, och tidigare syndikalisten, Andreas Malm slog häromdagen under rubriken ”Nu krävs mer än bara lydiga demonstrationer” fast på Aftonbladets kultursidor att nu vidtar ”ett nytt skede av kamp”, där han uppmuntrade initiativ att kartlägga energiinfrastruktur och sedan skrida till ”direkt aktion” (AB 15/11).

Malm hymlar inte med vad han menar. För ett år sedan uttalade han sig i Svenska Dagbladet och uppmanade till ”sabotage”. Där satte han också likhetstecken mellan miljökamp och klasskamp. Kapitalismen är fienden. Hans senaste bok har titeln ”Hur man spränger en oljeledning” och när han talar om att vi borde ”känna panik och omsätta det i handling” är det inte källsortering eller elbilsköp han syftar på. Det handlar om att ”rent fysiskt attackera” sådant som bensinstationer, stadsjeepar och raffinaderier. Syftet skulle vara att inskärpa allvaret hos befolkningen (SvD 2020 18/10).

Den som kan sin moderna historia känner igen tongångarna. I april 1968 brände vänsterextremisterna Andreas Baader och Gudrun Enslin ned ett folktomt varuhus i Frankfurt. De skulle ett par år senare bli frontfigurer i Rote Armee Fraktion, även kallad Baader-Meinhof-ligan. De och deras följeslagare skulle komma att mörda ett 30-tal personer i en rad attentat under 1970- och 1980-talen. De var övertygade om att kampen mot kapitalismen krävde våld för att väcka det sovande folket från sin slummer och ställa politikerna mot väggen.

Även om Andreas Malm inte förespråkar våld mot människor är tankefigurerna som motiverar våldet närmast identiska. Och självfallet kommer det inte stanna vid våld mot anläggningar om den här bollen sätts i rullning. Varken Malm eller någon annan extremistagitator kommer kunna kontrollera en sådan utveckling. Oskyldiga kommer få sätta livet till, medvetet eller av misstag.

Extremister förenas av det upplever ett existentiellt hot. För islamister är det det dekadenta Västerlandet som hotar att upplösa religionens roll i samhället, för högerextremister är det rasblandning och judiska konspirationer, för 1970-talets vänsterextremister var det kapitalismen som stod i vägen för deras paradisutopi. För alla dessa var och är deras hotbilder lika reella som klimathotet. Och i samtliga dessa grupperingar finns de som anser att våld är ett legitimt medel att ta till.

Det är inte annorlunda med de militanta klimataktivisterna. Våld och sabotage kommer naturligtvis inte hjälpa miljön. Tvärtom kommer det vända opinionen emot miljörörelsen, precis som våldet från de övriga tre extremistmiljöerna motverkar deras syfte.

Det är frapperande att svensk offentlighet mer eller mindre okritiskt ger våldsbejakande extremister utrymme på det här sättet – så länge ändamålet anses gott råder ett slags blindhet mot extremismen. Det tyder på en total oförmåga att förstå och analysera extremismens natur. Extremister anser alltid att ändamålen helgar medlen och de kommer alltid söka sig till sådana ändamål som legitimerar våld och antidemokratiska positioner. Syftet är ofta sekundärt. Men konsekvenserna är alltid blod och lidande. Det börjar med andra ord bli hög tid att ta det gröna terrorhotet på allvar.