I veckan avslöjade den prisbelönta journalisten Inas Hamdan och kollegan Jonas Nyrén att budskapen på Palestinademonstrationer skiljer sig åt på svenska och arabiska (Sydsvenskan 24/7).
De har tittat närmare på vad som egentligen sägs på de antiisraeliska demonstrationerna som har förekommit i Malmö varje söndag sedan Hamas terrordåd den 7 oktober. Granskningen visar att på svenska manar demonstranterna till eldupphör. På arabiska utropas trohet till Hamas och uppmaningar till våld.
Exempelvis: ”Vi accepterar inte en fredlig lösning. Det accepterar vi inte. Haifa och Jaffa tillhör vår mark”. ”Hela världen står med Hamas. Allahu Akbar”, lyder ytterligare en ramsa.
Även om granskningen framför allt gäller Malmö finns det skäl att misstänka att det ser likadant ut i övriga Sverige. Dessvärre kommer det inte som någon överraskning att det finns propalestinska demonstranter som uttrycker stöd för Hamas eller uppmanar till våld. Flera riksdagsledamöter som har deltagit i propalestinska demonstrationer har blivit utbuade efter att ha kritiserat Hamas, eller för att ha erkänt Israels rätt att existera.
Den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Zinaida Kajevic tvingades till och med att avbryta sitt tal på Möllevångstorget i Malmö efter att hon kallade Hamas terrorattack för ”terrorhandlingar” (Sydsvenskan 18/12 2023). ”Olustigt”, sade Kajevic om upplevelsen.
Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Ilona Szatmári Waldau hade en liknande upplevelse. När Szatmári Waldau deltog i en propalestinsk manifestation i Uppsala blev hon mött av burop från publiken när hon sade: ”Vi kan aldrig instämma med dem som anser att Hamas gjorde rätt i sina terroristattacker mot Israel” (Expressen 11/2). Szatmári Waldau hann aldrig avsluta sitt tal, utan blev avbruten av arrangören som sade ”Vi kommer att avstå från att lämna micken till dig i dag”.
Det mest uppseendeväckande med Sydsvenskans granskning av Palestinademonstrationerna är inte dess fynd, utan att den sortens journalistik fortfarande är ovanlig. I dag är arabiska det näst största språket i Sverige och talas av flera hundratusen personer.
Ändå finns det för lite journalistik som granskar vad som sägs på arabiska, eller vad som försiggår inom den arabisktalande gruppen i Sverige. Det är först de senaste åren, inte minst i samband med LVU-kampanjen mot socialtjänsten, som fler medier verkar ha fått upp ögonen för att de behöver rapportera om vad som sker inom Sveriges största minoritetsgrupper – oavsett om det är positivt eller negativt.
Frånvaron av granskande journalistik går inte att bortförklara med att språkkunskaper saknas. Med tanke på hur stor andel av Sveriges befolkning som talar arabiska måste det gå att hitta fler tvåspråkiga reportrar.
Sveriges Radio har till och med en arabiskspråkig redaktion: Radio Sweden Arabic. Men den har i stället bidragit till att sprida desinformation på arabiska, vilket är raka motsatsen till public services uppdrag. I en uppmärksammad intervju med Ebba Busch i Ekot frågade sig KD-ledaren varför inte ”100 islamister” skadades i samband med påskupploppen för två år sedan. Det översattes till ”100 muslimer” av Sveriges Radios somaliska, kurdiska och arabiska redaktioner (SR 6/5 2022).
Det finns ytterligare en förklaring till varför det inte förekommer fler granskningar som Hamdans. Det är inte riskfritt att skriva om sådant som kan uppfattas som kritiskt mot den egna etniska gruppen. När sajten Alkompis, som skriver om svenska nyheter på arabiska, började rapportera om den desinformationen som har spridits på arabiska i samband med LVU-kampanjen blev redaktionen både trakasserad och hotad (Journalisten 15/12 2023).
Hamdan har också utsatts för trakasserier. På torsdagskvällen samlades ett 50-tal demonstranter utanför hennes lägenhet som en reaktion på granskningen i Sydsvenskan (SVT 26/7).
”Ni kan inte tysta journalistiken”, skrev hon som svar på X (tidigare Twitter) på fredagen. Sverige skulle behöva fler journalister som Inas Hamdan.
