SVT:s Aktuellt ägnade i stort sett hela onsdagens sändning åt debatt mellan oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Statsminister Ulf Kristersson (M) fick inte vara med. Det är nog ett upplägg vi kommer få vänja oss vid.
Dynamiken i svensk politik har länge kretsat kring Sverigedemokraterna. Men uppställningen är inte längre SD mot ”sjuklövern” utan SD som pådrivande kraft inom Tidö-samarbetet. Skälet är förstås partiets starka koppling till invandring, integration och mångkultur – frågor som definierar vår tid.
Vid ett seminarium nyligen framhöll Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson, Lawen Redar, att integrationen – hur vi får det mångkulturella Sverige att hålla ihop – kommer att vara den centrala frågan i samtliga svenska val under 2020-talet och även under 2030-talet.
Såvida inte Europa möter nya ryska aggressioner som tar all uppmärksamhet är det troligt att hon får rätt. Inte minst för att integrationen tenderar att genomsyra även alla andra sakpolitiska områden – skolan, arbetslösheten, skattetrycket, fördelningspolitiken.
Sverigedemokraterna är ett parti sprunget ur arbetarklassen. De är procentuellt starkast i småorter och på landsbygden. Men de hade aldrig nått sin nuvarande nivå utan ett allt starkare stöd även bland medel- och höginkomsttagare i storstäderna och deras kranskommuner. Det bor helt enkelt många människor där.
SD har också närmat sig Moderaterna i sin övergripande samhällsanalys: Det ska ställas krav på bidragstagare, där en stor grupp har utländsk bakgrund. Du ska kunna välja bort problem exempelvis genom skolvalet för dina barn. Den dag det inte anses lika ”fult” att vara SD-anhängare i etablerade kretsar kommer Moderaterna att få problem.
Integrationen var också ett huvudtema i SVT-debatten mellan Åkesson och Andersson. Jimmie Åkesson återkom flera gånger till att det var Socialdemokraterna och de andra ”gamla partierna” som skapat problemen och som nu ville ”smeta ut dem” över samhället genom den föreslagna ”tvångsblandningen”. Det är kanske förståeligt ur hans perspektiv att uppehålla sig vem som är ”skyldig” till gårdagens beslut, men det kommer inte att lösa något. Just det argumentet har ett bäst föredatum.
Hur är det då med tvångsblandningen? Socialdemokratiska företrädare har sedan partikongressen i våras förnekat att partiet förespråkar någon form av tvångsblandning, det vill säga att flytta dåligt integrerade individer till socioekonomiskt starka områden. Onsdagens debatt var inget undantag. Magdalena Andersson förnekade det bestämt. Det enda S vill göra är att ”lyfta de utsatta områdena” för att få bukt med gängkriminaliteten.
I den senare ambitionen har förstås Socialdemokraterna en poäng. Samlar man resurssvaga människor på en plats uppstår olika former av sociala problem. Om bara en minoritet behärskar svenska språket i skolan och bostadsområdet är det svårt att bli integrerad. Frågan är snarare vad Socialdemokraterna tänker göra med den insikten i praktiken, om man nu så bestämt vill undvika den ”tvångsblandning” som har företrädare bland mer radikala element i arbetarrörelsen.
Troligen kommer det inte bli mer radikalt än i Göteborg. S-styret i Göteborg har arbetat för att förbättra situationen i de utsatta förorterna. Bland annat får inga nyanlända placeras där och ett försörjningskrav har införts vid nyuthyrning av hyresrätter i förorten. Man har också satsat på att rusta upp offentliga miljöer och fortsatt arbetet med att skapa blandad bebyggelse, något även de borgerliga Göteborgspartierna står bakom.
Ändå finns det få tecken på att utsattheten märkbart förbättras. När Polisen i veckan presenterade sin uppdaterade lista över utsatta områden i landet hade ingen stadsdel i Göteborg förbättrat sin status. Tvärtom beskrevs utvecklingen i Gårdsten och Hammarkullen som negativ.
Den socialdemokratiska integrationspolitiken har hittills i praktiken handlat om att placera nyanlända och människor som inte kan försörja sig själva i andra områden. Det är helt enkelt hyresgästerna som får känna på ”tvångsblandningen” eftersom det är det enklaste instrument som politikerna har att tillgå. Man kan nog konstatera att S integrationspolitik i praktiken handlar om relativt marginella åtgärder med liten eller ingen effekt på integrationen. Om åtgärderna inte får kosta för mycket eller stöta sig med stora väljarkollektiv blir det så.
Sverigedemokraternas och Moderaternas hållning är i stället att ställa krav. Det lanserade bidragstaket är det tydligaste exemplet på det. Det är rimligt att det ska löna sig att arbeta. Men det saknas forskningsstöd för att regeringens bidragstak skulle ha annat än små effekter på utanförskapet i utsatta områden som har komplexa orsaker. Och risken är förstås uppenbar att fattiga barnfamiljer löper större risk att deras familjemedlemmar dras in i kriminalitet om de blir ännu fattigare.
Den beska sanningen är att inget av blocken egentligen har någon kraftfull politik för att lösa utanförskapsproblemen. Socialdemokraterna tror sig kunna vinna röster på att förespråka integration i retoriken, samtidigt som man tar avstånd från alla förslag som på något vis skulle kunna dra in den mer välbeställda eller utbildade medelklassen i ekvationen – förutom då via skattsedeln. Det handlar till inte ringa grad om ”moralisk signalering”.
Sverigedemokraterna fortsätter å andra sidan att lufta idén om frivillig återvandring trots att all erfarenhet från andra länder talar emot att det är en metod som kommer få någon praktisk betydelse. Även här handlar det om signalering, fast utifrån en helt annan moralisk måttstock
Egentligen bör man skilja på problemkomplexen integration och utanförskap. Invandrare i första och andra generationen som utbildar sig eller skaffar sig en god försörjning lämnar i regel de utsatta områdena. De flyttar till områden som är mer blandade utan att några politiska åtgärder varit inblandade
Integrationspolitikens uppgift i de fallen handlar snarast om att motverka extrema islamistiska strömningar och annan separatism för att i stället försöka skapa en gemensam svensk identitet och lojalitet mot landet och dess institutioner. Processen drivs dock i grunden av människors vilja att skaffa sig ett bättre liv.
Problemen i de utsatta områdena är betydligt mer svårlösta eftersom det där sker en negativ selektion av vilka som blir kvar. Socialtjänst och polis tvingas i praktiken prioritera att rent kriminella strukturer inte växer sig för starka. Att hålla läget i schack.
Vi har ett högerblock som prioriterar krav, ordning och försörjning. Vi har ett vänsterblock som vill se något mer av socialpolitiska insatser och en aktivare stat. Bägge sidor tenderar att överdriva hur stor skillnaden är mellan lägren. Det är egentligen inget nytt under solen.
Det nya är snarare att Sverigedemokraterna kan komma att ta över Moderaternas roll som den mest tongivande kraften i det borgerliga lägret. Kortsiktigt tror sig Socialdemokraterna kunna vinna på det. Långsiktigt är det inte alls lika säkert. För hela det politiska landskapet har omstruktureras som ett svar på att samhället förändras. Vare sig Sverige, Sverigedemokraterna, borgerligheten eller Socialdemokraterna kommer vara sig lika när den processen är klar.
