Det talas om en tyst ”kulturrevolution” i borgerliga kretsar kunde man nyligen läsa i Svenska Dagbladet. Några av de intervjuade vittnar om att det inte längre ses som något apart eller skamligt intressera sig för kulturpolitik och kulturarv. Gott så. Men det kvalificerar ju knappast till en revolution.
Ambitionerna för en genomtänkt kulturpolitik finns faktiskt på kulturdepartementet. 2023 skrev kulturministerns statssekreterare – Karin Svanborg-Sjövall – en slags programförklaring i tidskriften Axess. Den innehöll resonemang om att kulturarvet fyller en viktigare roll i dagens värld präglad av ökande omvärldshot och allmän politisk turbulens. Att kulturen bör syfta till att stärka sammanhållningen och gemenskapen i Sverige – inte bara åt mer eller mindre tomma provokationer. Det förstelnade kulturradikala paradigm som dominerat stora delar av kultursektorn sedan 1960-talet behövde utmanas på allvar. Principen om armlängds avstånd innebär inte att borgerligheten ska lämna walk over i diskussionen om kulturpolitikens inriktning, menade Svanborg-Sjövall.
Här kunde man kanske tala om ett embryo till en revolution, eller åtminstone en politisk vilja på kulturområdet. Frågan är hur mycket det har blivit av den. Vid sidan av det omdebatterade kulturkanonprojektet har regeringen knappast utmärkt sig på området.
Det är positivt att det finns enskilda röster som öppet vågar stå för att borgerlig kulturpolitik måste bli mer konstruktiv. Det duger inte att bara skära ned och privatisera en kultursektor som man anser ha kapats av vänstern. Men det saknas kraft bakom orden. Som Axess tidigare chefredaktör, PJ Anders Linder, påpekade häromdagen i tidskriften Fokus är det inte kulturdepartementets fel utan finansdepartementets att det centrala kulturinstitutioner tvingas att snåla och kulturmiljövården fortsätter vara eftersatt.
Man skulle kunna tillägga att det krävs att något parti driver på och prioriterar kulturpolitiken på högsta nivå för att det ska hända något. Inte ens Sverigedemokraterna – som ibland beskrivs som besatta av kulturfrågor – verkar särskilt engagerade. Deras kulturpolitiske talesperson, Alexander Christiansson, är i stort sett helt okänd. Några enstaka punkter i tankesmedjan Oikos bidrag till Tidö 2.0 räcker inte heller särskilt långt.
Expressens kulturchef, Victor Malm, menar rent av att det inte existerar någon svensk kulturhöger. Det är förstås en överdrift. Att det finns en kulturintresserad borgerlighet framgår inte minst i tidskrifter som Axess. Och bland publiken på operan och konserthuset, vare sig du är i Göteborg eller Stockholm, lär det inte vara svårt att hitta borgerliga sympatisörer.
Problemet är snarast att de ofta befinner sig utanför maktens korridorer. Det har historiska orsaker. Vänstern har sedan 1960-talet satt sin prägel på stora delar av svenska kyrkan och universiteten som tidigare kunde bidra med borgerliga intellektuella på maktpositioner. Näringslivet har varit fokuserade på sina frågor, och de borgerliga partierna stod under decennier i ett slags intellektuellt beroendeförhållande till näringslivet.
Det finns tecken på att det håller på att förändras. Andra frågor är i dag på den politiska agendan. Det omtalade kulturkriget handlar förvisso ofta om annat än kulturpolitik. Men det finns åtminstone att starkt intresse för de grundläggande frågorna kring identitet, värderingar, och samhällsgemenskap som borde kunna spilla över på kulturpolitiken. Dessutom har den digitala tekniken möjliggjort för många fler att driva opinion och fördjupa sig i kulturfrågor. Det krävs inte en näringslivsfinansierad tankesmedja för det.
Men det har inte satt ett allt för stort avtryck i regeringens kulturpolitik. Vid sidan av kulturkanonprojektet har regeringen främst varit intresserad av att möjliggöra för ett större inslag av privata finansiärer till de statliga kulturinstitutionerna. Man förstår att just den inriktningen inte möter något motstånd från finansdepartementet. Det är inte heller feltänkt att tillföra privata pengar till kulturen, om det leder till mer pengar totalt och ökad mångfald. Men ska det finnas ett intresse från näringslivet krävs det nog också en vision om att man vill något med kulturpolitiken. Att den har betydelse för Sveriges framtid.
Att ta konflikt på kulturområdet står inte i strid med en liberal grundhållning. Snarare handlar det om att ta kulturen på allvar – vilket är en förutsättning för en levande kultur och kulturdebatt.
Men att ta konflikt om kulturen är något annat än att ta konflikt med kulturen som sådan. Visst finns det delar av kulturen man kan skära ned på – om man satsar på annat som man vill bygga upp. Men regeringen har tvärt emot uttalade ambitioner i praktiken skurit ned på kulturmiljövården. Man fortsätter även planera för att sälja ut statliga kulturfastigheter och marker. På listan står bland annat Pilane skulpturpark och fornminnesområde i Bohuslän – trots att det knappast kan drivas i privat regi utan i så fall lär bli Tjörns kommun som får ta över. Där finns även slott och akademier som staten garanterat har bättre kompetens och resurser att driva än någon annan aktör, inklusive små kommuner med skral ekonomi.
Det är ogenomtänkt. Så länge borgerligheten betraktar kulturområdet främst som en budgetpost kommer man vara i underläge i en fråga som indirekt formar utbildning, medier och debatt – ja ytterst hur vi ser på vårt land och oss själva.
LÄS MER: Självmål när regeringen försämrar för kulturmiljövården
