Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Margareta Barabash Bild: Anna Tärnhuvud
Margareta Barabash Bild: Anna Tärnhuvud

Margareta Barabash: Bevara oss från kommunikatörerna

Det blir allt vanligare med så kallade ”politikersvar” – en kavalkad av ord som inget betyder.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

För ett par veckor sedan drogs en debatt om studieförbundet Ibn Rushd i gång i Östgöta Correspondenten. Bakgrunden var att Linköpings kommun valt att tillfälligt pausa det ekonomiska stödet till studieförbundet, till dess en oberoende granskning om samröre med antidemokratiska aktörer gjorts. Tankegångarna liknar Göteborgs stads, som drog in bidraget till studieförbundet då sådana kopplingar uppdagats.

Jag skrev en ledare där jag berömde kommunens agerande. Dagen efter plingade det till i mejlkorgen. Ibn Rushd begärde replik. Ingen överraskning. Vad som däremot fick mig att höja på ögonbrynen var att texten inte skickats från Ibn Rushd distrikt Östra, utan från förbundskansliet i Solna.

Jag skrev en slutreplik. Med olust, bör tilläggas. Varför debatterade jag en så pass viktig regional angelägenhet med vad jag förmodar är ett kommunikationsteam, baserat i huvudstaden?

Ibn Rushds hantering av situationen är inte på något sätt förvånande. Snarare är det ett exempel på en slags professionalisering av den offentliga debatten. Samtalet sker numera inte direkt mellan två parter, utan via mellanhänder – pressekreterare, spökskrivare och kommunikatörer.

Media granskar makthavare och samhällsaktörer. De sistnämnda vill naturligtvis skydda sig mot det. Mediedrev tycks numera vara kortare. Jämför Socialdemokraternas tidigare ordförande Mona Sahlin och Tobleroneaffären med miljöminister Annika Strandhälls (S) Kronofogdenskulder.

Mediestormarna kan däremot uppfattas som mer intensiva. Drevet kryper närmare inpå den som drabbas, i och med att det kan följas i realtid på sociala medier.

Den naturliga reaktionen från den som blir granskad är att bygga upp ett skydd mot stormen. En effekt är att vi ofta får höra så kallade ”politikersvar” – en kavalkad av ord som betyder ingenting – som respons på kritiska frågor. Det är dock inte bara politiker som bär sig åt på det sättet. De flesta aktörer som kan råka ut för journalistgranskning ägnar sig åt medietränade svar. Oavsett om de verkar i det offentliga, näringslivet eller civilsamhället.

Sedan har vi skölden av presstaben. Mediekontakter måste numera som regel gå via pressekreteraren. Frågorna som journalisten ämnar ställa ska redogöras för i förhand. Förutsättningslösa intervjuer är sällsynta. Och att debattartiklarna skrivs av spökskrivare är mer regel än undantag. Det politiska tempot har ökat avsevärt, samtidigt som medieklimatet blivit tuffare.

Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson lär ha sagt att Tage Erlander hade en fråga av ATP-dignitet (Allmän tilläggspension) högst en gång om året, men att han själv hade en i veckan . Erlander rullade förstås inte tummarna dagarna i ända, men kraven på tillgänglighet och utspel har vuxit över tid.

Problemet är symbiotiskt. Media drevar på i intensiva 24-timmarscykler. Samhällsaktörerna som blir granskade gör sig otillgängliga och vaga i sin kommunikation, allt för att rädda sitt eget skinn. Kvar står vanliga medborgare, med en intensifierat förakt mot eliten.