Det har bara gått några dagar sedan Hamas massaker av civila israeler. Medan jag skriver dessa rader pågår en manifestation i Karlstad till stöd för Palestina. Nyheter om halshuggna bebisar, våldtagna kvinnor och gisslan i södra Israel bekommer inte arrangörerna. De ser massakern som ”stora framgångar i Palestinas kamp”. Förra veckan avrådde judiska församlingen i Göteborg sina medlemmar att öppet bära Davidsstjärnan och kippa, eftersom det varit incidenter i andra svenska städer på grund av dessa. Samtidigt berättar en judisk väninna om oron för sina barn. Deras klasskamrater vet att de är judar.
Jag rekapitulerar för mig själv: israeler massakreras i en pogrom, och det firas på pro-palestinska demonstrationer samtidigt som det anordnas manifestationer för att fira massakern som politisk framgång. Hur blev det så fel?
En förklaring finns i den skeva svenska antirasismen som bara ser hudfärg och kolonialt arv. Vita judar har ingen plats i den maktanalysen. En annan förklaring finns i svårigheten att se antisemitismens särart – som dessutom förenar extremister av olika slag. Vidare ska den tillåtande attityden mot religiösa och kulturella uttryck som öppet föraktar judar inte underskattas. Jämte detta finns förstås politiska och mediala signaler. Låt mig ta några exempel.
2019 publicerade EU:s byrå för grundläggande rättigheter en undersökning om judiska medborgares upplevelser av antisemitism. 82 procent av svenska judar menade att antisemitism var ett ganska eller väldigt stort problem, jämfört med 60 procent år 2013. Det saknades såldes inte nyhetsvärde. Det hela stannade dock vid två notiser, en i Aftonbladet och en i Metro, samt ett inslag i SR. En enda ledartext skrevs om undersökningen – på den här sidan. Nyheten rann sedan bara ut i sanden.
Året innan ställdes tre män inför rätta för att ha kastat brinnande föremål mot synagogan i Göteborg. Tingsrätten konstaterade att det fanns ett tydligt hatmotiv. En av de gripna, med rötter i Palestina, dömdes till fängelse och utvisning. Hovrätten ändrade domen med motiveringen att den dömde mannens grundläggande mänskliga rättigheter inte kunde garanteras vid en utvisning, eftersom brottet kunde uppfattas som ett hot mot judar och att Israel därmed kunde ha ett intresse av det.
Hovrätten blev inte bara expert på israelisk inrikes- och rättspolitisk. Den nonchalerade dessutom signalen i att den ändrade domen öppnade upp för fler hatattacker mot judar här i Sverige.
Samma år menade Margot Wallström (S), dåvarande utrikesminister, att hon inte förstod varför judar lämnade Malmö för Israel. Samma Malmö där imamer beskrivit judar som ”grisars och apors avkomma”. Samma Malmö där demonstranter färdades i 300 bilar häromkvällen för att fira massakern i Israel.
Apropå moskéer och majoritetssamhällets tolerans för judehat, kunde man 2015 läsa på Karlstad Moskés Facebooksida att det inte är jihad att skjuta en jude så att muslimen också dör, för en muslim motsvarar en miljon judar. Politikerna låtsades som ingenting. Muslimska föreningen i Ljungby låg inte på latsidan och menade att judar styr världen och agerar värre än Hitler. Trots uttalandet fick föreningen delta i stadens antirasistiska festival.
Många opinionsbildare, antirasister och självutnämnda demokratiexperter har varnat för 30-talets återkomst. Var är de nu? Varje år deltar rikspolitiker i högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Aldrig igen, lovas det dyrt och heligt. Var är de i dag när mördandet av judar firas helt öppet som politisk framgång i Sverige? Att värna om levande judars fri- och rättigheter är bästa sättet att hedra minnet av Förintelsens offer.
Antisemitism berör oss alla. När judehat rättfärdigas eller när judar behöver dölja sin identitet, säger det något om vårt samhälle.
LÄS MER: Antirasisterna vid universitet visar sitt rätta ansikte
