Sverige tillhör ett av världens minst rasistiska länder. Svenskar är i allmänhet tillitsfulla och beredda att ge människor de möter en chans oavsett deras hår- och hudfärg. Det betyder inte att rasism inte förekommer. Men det är inget som är socialt accepterat eller särskilt vanligt i mellanmänskliga relationer.
Det är viktigt att hålla fast vid en begriplig definition av rasism. Kritik av hederskulturella sedvanor eller aggressiva, patriarkala dominansbeteenden ska inte blandas samman med rasism. Att nyanlända som Sverige gett en fristad i regel lever under sämre socioekonomiska förhållanden än de svenskar som bott här i generationer är inte heller rasism.
Med den vardagliga förståelsen av begreppet rasism är det självklart för de flesta att kalla sig antirasist. Den akademiska antirasism, som kommit att genomsyra svensk förvaltning – inklusive Göteborgs stads handlingsplaner – har dock politiserat ordet till oigenkännlighet.
Med hjälp av begreppet ”strukturell rasism” har man vänt upp och ned på verkligheten. I denna alternativverklighet genomsyras Sverige av rasism. Den inhemska svenska medelklassen blir per definition rasistisk genom att den upprätthåller en struktur där människor med en annan etnisk bakgrund statistiskt sett har det sämre. Det spelar då ingen roll om du är en välmenande äldre dam som varje månad skänker pengar till Amnesty om du samtidigt bor i villa och röstar borgerligt.
Den ideologiskt bevandrade kan se att hela resonemanget påminner om gammal marxistisk klasskampsretorik om borgerlig utsugning av arbetarklassen. Men när man lägger till den etniska komponenten blir resonemanget betydligt giftigare, i synnerhet när det sipprar ut i samhället. För i detta resonemang är det bara ”den vita medelklassen” som kan utöva rasism och förtryck. De som befinner sig i underläge fråntas ansvar för sina handlingar. Normbrott och våld ses rentav i förlängningen som ”legitimt motstånd”.
Det här synsättet är väldigt tydligt hos den amerikanske statsvetaren Charles V, Hamilton, som är den som anses ha introducerat tankefiguren ”strukturell rasism” vid akademin. Hamilton var öppen med att målet med hans forskning var aktivism, politik med andra medel. Syftet var att driva identitetspolitik, där etniska minoriteter identifierar sig kollektivt och använder staten för att kompensera för sin ”strukturellt underordnade ställning”. Om detta inte lyckades skulle det komma till våldsamheter, eller till och med ”gerillakrig”.
Det som vid universitet kallas ”Critical theory” har på samma sätt utgångspunkten att samhälleliga problem aldrig handlar om individers ansvar eller problematisk kultur i vissa grupper utan om olika maktstrukturer som hänger samman med hur samhället är organiserat, och alltså kommer ovanifrån. Ett ideologiskt perspektiv som lyckats institutionalisera sig i särskilda undervisningsämnen även vid svenska universitet.
Idéerna har spritt sig från seminarierummen till skolgårdar och gatan. Det bidrar till en aggressiv offermentalitet där inte minst många unga män och pojkar med utländsk bakgrund inte ser någon poäng med att anstränga sig på ett individuellt plan och försöka bli en del av samhället. I stället kanaliseras drivkrafterna till olika kollektiv: gäng, klaner, sekter.
I den nyutkomna antologin ”Separatismen i Sverige” tar ett antal forskare och liberaler upp problematiken kring utanförskapsområden, gängkriminalitet, islamism samt kvinnoförtryck och klanmentalitet i hederns namn. För just kollektivism och hederstänkande, med dess lättkränkthet och acceptans för våld, genomsyrar samtliga dessa fenomen.
I ett av bokens kapitel redogör statsvetaren och terrorforskaren Magnus Ranstorp för hur han i decennier motarbetats av de akademiska antirasisterna när han försökt belysa problemen med framväxande extremism i utsatta områden.
Integrationsminister Jens Orback (S) tog redan för 20 år sedan avstånd från de idéer om strukturell rasism som Mona Sahlins handplockade utredare Masoud Kamali torgfört. Men socialdemokratin har varit splittrad i frågan och först de allra senaste åren på allvar börjat distansera sig från de postkoloniala akademiska teorier som förklätt sig till antirasism. Men det är så dags när dess företrädare redan etablerat sig inom universitet och förvaltningar, inte minst i Göteborg, och nogsamt arbetar för att stärka sin maktposition.
Hur extrema dessa ”antirasister” kan vara visade sig för övrigt i förra veckan när både Kamali och den Göteborgsbaserade ordföranden för ”Antirasistiska akademin” försvarade Hamas omfattande terrorangrepp på israeliska civila. Logiken är att de förtryckta har rätt att ta till våld, och uppenbarligen vilka våldsmetoder som helst.
Problemet är inte det finns forskare med åsikter och perspektiv vid de svenska universiteten som skiljer sig från ”mainstream”. Så ska det vara. Problemet är snarare att de i nästan samtliga fall tenderar att vara vänsterextrema och att de på olika sätt har gynnats av makten – genom inrättandet av särskilda resurscentra och att deras idéer normaliserats. Det är en trolig orsak till att forskningen bidragit med så lite för att vi ska förstå de problem Sverige drabbats av de senaste decennierna.
Ranstorp beskriver ingående hur de akademiska aktivisterna aktivt och systematiskt försökt tysta och motarbeta meningsmotståndare. Till dessa hör även professor Mattias Gardell och kretsen kring institutet Cemfor i Uppsala, som inrättades av universitetsledningen för bara några år sedan.
Personer som ser akademin som ett politiskt slagfält kommer i praktiken försöka kväsa all pluralism. Antalet drivna motröster har kunnat räknas på ena handens fingrar. För akademiker i den breda mitten har inte orkat ta striden. Det är knappast en slump att en person som Ranstorp haft sin bas på Försvarshögskolan. Det har helt enkelt behövts en alternativ institutionell struktur för att kunna säga emot dessa röster.
Vad som sker på våra universitet är inte bara en intern akademisk inre angelägenhet. När tankegods – som bidrar till att förvärra motsättningar och legitimera parallellsamhällen i stället för att komma till rätta med dem – under åratal förs ut till lärare, journaliststudenter, kommunala tjänstemän och aktivister så får det konsekvenser.
Utan intellektuell pluralism vid universiteten kan man i praktiken knappast tala om akademisk frihet. En förändring kräver i första hand att fler akademiker som inte tillhör extremerna tar sitt arbete på allvar och i andra hand att universitetet organiseras på ett sätt som gör motröster möjliga. Det är något för utbildningsminister Mats Persson att fundera över.
