Det amerikanska mellanårsvalet var en stor skräll. Trots att presidenten Joe Biden har rekordlåga förtroendesiffror har de demokratiska kandidaterna till både senaten och kongressen inte förlorat så mycket som befarat.
Men mer intressant är egentligen vilka republikanska kandidater som har lyckats och vilka som har misslyckats. Konsekvent har kandidater understödda av den förre presidenten Donald Trump fått magra resultat. Det har exempelvis inte varit någon framgång att gå till val på att abortgränsen ska skärpas. Däremot har republikaner närmare den politiska mitten nått stora framgångar. Trump är passé och väljarna vill ha något annat.
I USA har vi det senaste året även fått en föraning om hur väljarna mottar förslag från vänster som rör identitet, mångfald och ideologiskt förmynderi. De verkar inte lockande, är det korta budskapet. Vilket ger understöd till misstanken att sådant som får stor uppmärksamhet i offentligheten – och i synnerhet på Twitter där de tjattrande klasserna hänger eller bejakas av stora techbolag – inte nödvändigtvis är samma sak som befolkningen lockas av. Ute är ideologisk indoktrinering av befolkningen och ständigt skuldbeläggande av människor, inne är mer pragmatism.
I svallvågorna efter Black lives matter-rörelsens stora år, 2020, började ett antal amerikanska politiker driva idén om att polisens finansiering skulle strypas och pengarna överföras till social verksamhet. Under parollen ”defund the police” drev man idén att eftersom polisen, enligt dem, är en rasistisk myndighet så måste den göras om helt.
Politiker som föreslog sådant straffades nu konsekvent i valet. Väljarna vill inte se ett laglöst samhälle där radikala aktivister tar över gaturummet. Lika impopulära har förslagen om att kritiska vithetsstudier, en rasbesatt och enbart på pappret antirasistisk ideologi, ska pådyvlas elever i grundskolan. Republikanska kandidater som gick till val på att stoppa sådana politiska förslag belönades.
Det är likadant i många västländer nu och det går utan att ta ut svängarna tala om en renässans för den pragmatiska mitten i det politiska landskapet. I många länder just nu förkastar väljarna ytterkantskandidater. Det gäller både de från vänster och höger. Partier och politiker som går in i den politiska mitten belönas. Detta gäller inte minst Sverige där den borgerliga regeringen vann på en rätt beskedlig reformagenda: Man ska få ordning på sådant som rättspolitiken och migrationen. Den ekonomiska politiken ska vara ansvarsfull, inte experimentell. Samhället ska fungera och idealistiska politiker undanbedes.
Den politiska mitten 2022 är en förening av återhållsam och balanserad ekonomisk politik. Statsbudgeten ska vara ändamålsenlig, med fokus på statens kärnuppdrag och inte innehålla vidlyftiga löften om vare sig stora skattehöjningar eller sänkningar. Men det finns heller ingen aptit alls när det kommer till experiment kring sådant som total omdaning av polisens roll eller omfattande ekonomiska avregleringar.
Det sista blev den kortvariga brittiska premiärministern Liz Truss varse. Hon tog över efter Boris Johnson, som rönte stora framgångar i klassiska Labour-distrikt i landet, med löften om satsningar på infrastruktur, Brexit och reglerad migrationspolitik. Det första Truss gjorde var att lova massiva skattesänkningar och en lånefinansierad ekonomisk politik. I dessa tider av inflation, begynnande recession och skakigt säkerhetsläge var det inte populärt. Hon åkte ut med huvudet före och ersattes av den mer pragmatiske Rishi Sunak.
Annie Lööf hade, så här i backspegeln, både rätt och fel om ”den breda mitten” och dess popularitet. Rätt, för att observationen är helt korrekt. Väljarna i många västländer är trötta på politisk radikalism, de vill ha pragmatiska politiska företrädare. Hon hade fel eftersom hennes egen mittenposition inte alls överensstämmer med vad väljare generellt uppfattar som politikens mittpunkt. Det är inte långt gångna avregleringar eller en oförändrad, och därmed mycket öppen, migrationspolitik som är vad väljarna anser vara mittenpolitik.
Sannolikt är också att den svenska oppositionen, eller i alla fall Socialdemokraterna, inte kommer att ägna sig åt radikal retorik. Tidigare socialdemokratiska ledare, däribland Mona Sahlin, flörtade (sannolikt rätt omedvetet) med identitetspolitik och akademiker som bejakade en syn på samhället som genomrasistiskt. Men den eran är med besked avslutad. Den svenska socialdemokratin har satt upp fingret i luften och märkt vart vinden blåser.
Den före detta statsministern har intagit en intressant oppositionsroll. Borta är valrörelsens konstanta upprepande av att vi närmade oss ett fascistiskt maktövertagande. Nu var visserligen Andersson aldrig lika besjälad av de historiska argumenten som Annika Strandhäll, Morgan Johansson eller ens föregångaren Stefan Löfven.
I stället pratar man från S om, hör och häpna, faktisk sakpolitik. Det är ett sundhetstecken för oppositionen och dessutom bra för regeringen som blir bättre av att utmanas. Det våras för mer välavvägda och ödmjuka S-företrädare som Ardalan Shekarabi och Aida Hadzialic. Borta är Johansson-Strandhäll-mantrat om 1930-talets återkomst. Det innebär en lägre konfliktnivå i den politiska debatten och mer ljus över faktiska politiska skiljelinjer.
Tecknen på att västvärlden håller på att tröttna på ytterkantsidéer och politiska experiment är många. Och det är positivt. Staten ska, om man frågar väljarna, inte lägga sig i människors privatliv, mer än vad som är nödvändigt. Stödet för inskränkningar av aborträtten är ingen vinnarfråga, vilket SD insåg för några år sedan när de antog den svenska mittenlinjen. Men efterfrågan på ideologiskt färgade myndigheter och uppfostran av befolkningen generellt – även om det sker med goda bevekelsegrunder – är också låg.
Det vi har bevittnat i många länder, däribland Sverige, är en balansering av politiken. Politiska eliter har insett att de inte kan fjärma sig från befolkningen ideologiskt. Det måste finnas en markkontakt, annars tryter väljarnas tålamod. Misstaget som många politiker gjorde var att isolera sig – socialt och ideologiskt – från väljarna.
Bristen på markkontakt ledde till stora framgångar för högerpopulistiska partier under 2010-talet. Till skillnad från vad många i de tjattrande klasserna befarade var dessa framgångar inte ett tecken på någon nyväckt längtan efter fascism. Snarare var det en naturlig reaktion på att etablerade politiska partier, både till vänster och höger, hade tappat kontakten med väljarna. De många högerpopulistiska partierna, har – vilket förvånat många – ofta närmat sig den etablerade högern för att kompromissa om politiken. Nu återfår gamla etablerade partier, som S och M, fotfästet och en förståelse vad det var som hände. Det bådar gott för mitten i politiken och illa för ytterkanterna.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
