Veckans Novus-mätning borde glädja Tidö-partiernas anhängare. Avståndet mellan blocken minskar markant – från 7 till 4 procent. Och med tanke på att regeringssidan brukar stärkas under själva valrörelsen – av den enkla anledningen att oppositionen inte bara kan nöja sig med att kritisera utan måste presentera ett eget alternativ – så talar det för att det kan bli en jämn valrörelse.
Att SD nu är ungefär lika stora som de tre regeringspartierna tillsammans lär dock fresta på den interna dynamiken på högerkanten. Tidöpartierna behöver hitta en väg framåt som ger sammanhållning och energi utan att vare sig de liberala eller konservativa falangerna känner sig styvmoderligt behandlade eller undanträngda.
I ett försök att peka framåt presenterade på tisdagen företrädare för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och den konservativa, SD närstående, tankesmedjan Oikos ett 132-punktsprogram på DN-debatt (23/9).
Författarna till programmet, som de kallar Tidö 2.0, konstaterar korrekt att samarbetet hittills i väldigt hög grad handlat om problemlösning – kriminalitet, migration, energi och försvar – men att en övergripande samhällsvision saknats. Det är en svaghet. Om partier till höger aldrig utmanar socialdemokratiska grundantaganden kommer väljarna uppfatta S-styre som det naturliga och högerregeringar som i bästa fall nödvändiga renhållningsarbetare som kan gå in och korrigera med jämna mellanrum. Så har det sett ut länge.
Tidö 2.0 innehåller en mängd ganska detaljerade förslag om allt från skyddet för kulturhistoriska byggnader till sjöfyllerilagen, strandskyddet och stämpelskatten på fastigheter. Det går att diskutera rimligheten och den politiska genomförbarheten kring vart och ett av förslagen. Mycket är lovvärt, annat känns mindre genomtänkt. Att man vill lägga ned rent ideologiproducerande myndigheter som MR-institutet och jämställdhetsmyndigheten är exempelvis välkommet. Den socialpolitiska profilen skulle dock behöva stärkas och många av förslagen innebär minskade intäkter för staten utan att det riktigt framgår hur den ekonomiska ekvationen ska gå ihop.
Ett idéprogram är dock något annat än ett genomtröskat budgetförslag. Själva ambitionen att vilja förändra och peka ut en konkret riktning får sägas vara både uppfriskande och ovanlig för svensk politik. Programmet är i hög grad befriat från floskler. Många väljare skulle nog önska sig att partierna var mer tydliga med vad de vill utöver att luddiga värdeord och att lösa rent tekniska problem. Det skulle om inte annat leda till en betydligt intressantare politisk debatt.
