Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tidigare utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) har fått nytt jobb som lärare. Bild: Claudio Bresciani/TT

Allt handlar inte om pengar

Det är tveksamt att tidigare statsråd ska få full "ministerlön" trots att de faktiskt funnit en ny och välbetald sysselsättning. Frågan handlar emellertid inte enbart om systemets utformning, utan också om politikernas omdömen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Få människor ger sig in i politiken för pengarnas skull. Den stora merparten av de som engagerar sig runt om i landet gör det som fritidspolitiker i kommunerna och har en annan huvudsaklig sysselsättning. De som faktiskt försörjer sig på politiken har i regel tusentals timmar av ideellt engagemang bakom sig. Detta glöms lätt bort i diskussionen om toppolitikers arvoden och förmåner.

Arvodet för ett statsråd ligger på 136 000 kronor i månaden. Det är en hög, men motiverad, summa. Att vara minister skiljer sig från många andra yrken både när det gäller ansvar, arbetstid och risken att förlora sitt arbete. Man är alltid i tjänst, dygnet runt, och omfattas därför inte heller av de vanliga reglerna om sjukförsäkring, föräldraförsäkring och semester.

Inte heller är det orimligt att den som avgår som minister har möjlighet att under en begränsad tid få en ersättning. Man kan tänka sig att ett före detta statsråd borde vara eftertraktad på arbetsmarknaden, inte minst i näringslivet, och lätt borde kunna hitta ett nytt jobb. Men som före detta statsråd blir man samtidigt mer begränsad i sitt jobbsökande – åtminstone om man vill undvika misstankar om jäv.

Det vore olämpligt av någon som precis avgått som utbildningsminister att sätta sig i ledningen för en friskolekoncern, liksom det vore olämpligt att en före detta sjukvårdsminister direkt bytte till ett privat vårdföretag.

Vad som under alla omständigheter är tveksamt är att tidigare statsråd ska få full "ministerlön" trots att de faktiskt funnit en ny (och välbetald!) sysselsättning. Den tidigare migrationsministern Heléne Fritzon (S), som avgick som statsråd i januari, ansökte om och fick ersättningsarvode (KvP 30/5). Detta trots att hon toppade Socialdemokraternas lista till EU-parlamentet och därmed kunde räkna med att bli invald några månader efter avgången.

Fritzons nya arvode som EU-parlamentariker – drygt 90 000 kronor i månaden – kommer dras av från avgångsersättningen, vilket innebär att hon fram till januari 2020 kommer att få ut mellanskillnaden på över 40 000 kronor i månaden året ut. Det går att ifrågasätta rimligheten i detta.

Frågan handlar emellertid inte enbart om systemets utformning, utan också om toppolitikernas omdömen. Som tur är har några av Fritzons tidigare ministerkollegor haft det goda omdömet att avstå från ersättningen.

En av dem är Gustav Fridolin (MP) som i oktober börjar jobba som lärare vid Stadsmissionens folkhögskola i Liljeholmen (Aftonbladet 25/6). Ett jobb som gissningsvis är betydligt mindre välbetalt än Fritzons nya dito. En annan ex-minister som inte kommer ta ut någon avgångsersättning är Alice Bah Kuhnke: ”Bara för att systemen finns betyder inte att man måste utnyttja dem” (KvP 30/5). Fler toppolitiker borde göra som Fridolin och Bah Kuhnke, som visar att allt inte handlar om pengar.