Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna-Karin Wyndhamn: Aktivistiska tjänstemän utmanar demokratin

Även myndighetsanställda har rätt till sina åsikter. Men det är regeringens direktiv som ska prägla myndighetsutövandet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Som en ”extremt tråkig och opolitisk tjänsteman”. Det är så Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets generaldirektör, beskriver sig i en intervju på journalisten Ivar Arpis sajt Rak höger (1/11).

Nyligen uppmärksammades en serie upprörda kommenterar på myndighetens intranät. Källan var en informationstext som generaldirektören postat apropå Tidöavtalet. Kommentarerna gav rubriker i kvällstidningarna, som i sin tur avdramatiserades av Ribbenvik: ”/…/det är också viktigt att understryka att vi har åsikts- och yttrandefrihet i landet. Och man får tycka vad man vill, även på en arbetsplats. Det som däremot är absolut förbjudet är att det spiller över i tjänsteutövningen. Det är detta som är tjänstemannarollen.”

Det har talats om ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Jag skulle vilja föreslå en lika tydlig vändpunkt i de regleringsbrev och uppdragsbeskrivningar som fortsättningsvis ställs till svenska myndigheter. Regeringen behöver göra upp med det tankegods som under 1990-talet öppnade upp för ett nytt existensberättigande för myndigheter. Då skedde ett skifte där myndighetens primära funktion som utredningsväsende eller expertinstans trycktes undan, till förmån för ideologiskt infärgade uppdrag.

Myndigheter skulle opinionsbilda och påverka, både befolkningen och politiken. Jämställdhetsmyndigheten och Diskrimineringsombudsmannen kan nämnas som exempel, men listan kan göras lång. Under två år befann jag mig vid Nationella Sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Vi hade i uppdrag att stötta högskolor och universitet i deras jämställdhetsintegrering. Internt hette det emellertid att vi skulle hålla i taktpinnen. Ledningen förutsatte att vi alla var helt och fullt överens om i vilken riktning verksamheterna skulle drivas. Det innebar, menar jag, en omtolkning av uppdraget. Det tystade också kritik och internt åsiktsutbyte. Det senare är inte fel, så länge det som inte ”spiller över i tjänsteutövningen”, som Ribbenvik uttryckte det.

LÄS MER: Vrid av pengakranen till ideologimyndigheterna

Låt oss leka med tanken att en myndighetschef förutom att informera om Tidöavtalet, också uppmanade de anställda att bjuda kommande direktiv och lagändringar motstånd. Det skulle underminera trovärdigheten för de remissvar och utredningar som myndigheten producerar. Då har vi ett demokratiskt problem, eftersom det är till riksdagen vi väljer våra företrädare, inte till respektive myndighets direktion.

För drygt 15 år sedan varnade statsvetaren Bo Rothstein för att myndigheters transformation från ämbetsverk till ideologiska statsapparater förskjuter var den ideologiska kampen i samhället äger rum. I stället för att den sker mellan partier och intresseorganisationer, utspelar den sig mellan generaldirektörer, eller mellan myndigheter och politiken, ibland på Regeringskansliet. Det är inte myndigheterna som ska driva politiken framför sig.

Ribbenviks förhållningssätt, som det uttrycks i intervjuer, står i kontrast till det slags tydliga politiska markeringar, som hans föregångare på posten ofta gjorde. Det är alltid lagen och direktiven en myndighet har att följa, oaktat generaldirektörens eller enskilda medarbetares åsikter om dessa, och oberoende av vilka känslor sittande regering väcker.

Det är detta som är tjänstemannarollen.

LÄS MER: Skona oss från uppläxande åsiktsmyndigheter

LÄS MER: Lägg ned Jämställdhetsmyndigheten