Tidöavtalet har gett upphov till en hel del svarta rubriker. Det säger nog mest om tonläget i svensk offentlighet. För den breda allmänheten torde merparten av innehållet vara okontroversiellt. Ur ett bredare europeiskt perspektiv är många av förslagen vardagsmat.
Detta bekräftas även av att Socialdemokraterna – som oppositionsparti behöver de inte ta hänsyn till V och MP – sagt sig stå bakom huvuddragen i regeringens omläggning av migrations- och rättspolitiken. Att omläggningen inte blir enkel att genomföra är en annan sak. Ambitionen att regler och lagar på svensk mark ska följas även i praktiken och inte bara i teorin borde vara självklar.
Ur ett borgerligt perspektiv är viljan att skapa ”ordning och reda” välkommen. Risken är snarast att det stannar vid det. Att den här regeringen – precis som regeringen Reinfeldt – får något teknokratiskt över sig. Man går in och ”löser problem”, knutar som Socialdemokraterna inte förmått hantera i regeringsställning – såsom låga drivkrafter att börja arbeta, lämna landet vid utvisningsbeslut eller leva ett hederligt liv. När sedan det politiska grovjobbet är gjort kan Sverige återgå till ”normaltillståndet” igen – det vill säga socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Det duger inte. Den nya regeringen måste våga utmana de tankefigurer i svensk offentlighet och förvaltning som vänstern institutionaliserat under de senaste decennierna. Föreställningen att människor på olika sätt är offer för ”strukturella orättvisor” och att myndigheterna därför aktivt ska lyfta fram olika "utsatta grupper", det vill säga att alla olikheter i utfall mellan kollektiv är problematiska och något staten ska försöka rätta till.
Exempelvis satte statliga Svenska filminstitutet upp mål om att hälften av all svensk film skulle ha kvinnliga regissörer. Idén att individens fria val leder fel genomsyrar en mängd offentliga verksamheter i dag. Ytterst leder den tankegången till att alla kvalitetsnormer ifrågasätts och att en mer eller mindre öppen kvotering ersätter meriter och prestation. Dessutom får vi en styrning av vad som kan tänkas och yttras inom den offentliga förvaltningen. Dogmen att alla skillnader beror på "orättvisa strukturer", strukturell rasism, sexism, funkofobi et.c. får inte ifrågasättas.
Regeringen bör se till att motverka denna trend. En Lågt hängande frukt borde vara att lägga ned de senast inrättade ideologimyndigheterna – som Jämställdhetsmyndigheten och Institutet för mänskliga rättigheter. Myndigheter som i huvudsak ägnar sig åt ideologiproduktion, såsom att problematisera medborgarnas politiska attityder.
Regeringen bör generellt se över vad olika myndigheter ägnar sig åt. Hur stor andel är traditionell förvaltning? Hur stor andel är ideologiproduktion, information och påverkan riktad mot vuxna människor. Inte bara för att varje skattekrona som i dag går till byråkratin skulle kunna gå till skola, vård och omsorg utan också för att myndighetsverksamhet inriktad på att uppfostra medborgare och statsanställda är ett illiberalt otyg. I namn av fina etiketter – som jämställdhet eller mänskliga rättigheter – har den rena ideologiproduktionen fått svälla över sina bräddar.
Den här verksamheten har inget med statens liberala kärnuppgifter att göra: att upprätthålla likhet inför lagen. Tvärtom. Den undergräver grundläggande principer om statens ideologiska neutralitet och förvaltningens oförvitlighet. I praktiken kringskärs både demokratin och individens negativa rättigheter.
Sedan 1990-talet har vi fått en mängd myndigheter som helt eller delvis ägnar sig åt att informera och påverka i stället för att verkställa praktisk politik. Det göder i sin tur en lukrativ bransch för konferenstalare, event-makare och värdegrundsentreprenörer. Det är inte längre bara skolelever som tvingas utstå plågsamma föreläsningar på temat "tänka fritt är stort men tänka rätt är större".
Den övergripande ideologin i detta går ut på att för skattepengar ”medvetandegöra” den fåvitska publiken, en aldrig sinande arbets- och inkomstkälla. I utkanten rör sig en ständigt svällande skara informatörer och HR-specialister på myndigheter och kommuner. Ett berg av snickelesnackare som de anställda på golvet, i vården, skolan och förvaltningen tvingas bära på sina ryggar, och som tack för det läxas upp av dessa värdegrundsspecialister emellanåt.
Att rödgröna regeringar – och i synnerhet Miljöpartiet – velat omvandla staten till en ideologisk medspelare är begripligt. Men en borgerlig regering värd namnet måste våga bryta med detta. Alliansregeringen var här besvärande passiv och drog sig inte heller för att förvärra problemet genom att föra in sina egna käpphästar, som entreprenörskap på skolschemat. Men flummeriet och slöseriet blir inte heller bättre av det sker i tecken av entreprenörskap, innovation eller offentlig-privat samverkan.
Ur ett liberalt perspektiv borde det vara självklart att värna individens tankefrihet även inom förvaltningen, rätten att vara konträr, det rationella meningsutbytet. Att motverka en organisationskultur som belönar följsamhet, politisk korrekthet och managementsnack. Att ta avstånd från offentlig uppfostran av vuxna människor och medborgare. Ur ett konservativt perspektiv vore det minst lika självklart att motverka sammanblandningen av den verkställande statsmakten och det opinionsbildande civilsamhället. Staten ska verkställa folkets vilja, inte tvärt om.
Imorgon tisdag ska höstbudgeten presenteras. Här finns pengar att spara och samtidigt en möjlighet att rensa luften. En liberalkonservativ regering har inga som helst ursäkter att sitta på händerna i den här frågan. Använd budgetmakten, skriv direktiv, utnämn självständigt tänkande chefer som kan gå emot den rådande ideologin! Visa att ni är något mer än Socialdemokraternas städpatrull.
LÄS MER: Skona oss från uppläxande åsiktsmyndigheter
LÄS MER: En pekpinnemyndighet för mycket
