Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Vänd upp och ned på mångfaldspolitiken

Genuin mångfald kan inte reduceras till yttre attribut som kön och hudfärg. Ändå har det senare blivit en statsunderstödd ideologi och karriärstrategi.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det går knappt en dag utan att vi kan läsa om nya mångfaldsprojekt. På måndagen presenterades plattformen ”People of film” vars syfte är att få in fler ”icke-vita” skådespelare i svensk film. Som vanligt är det skattebetalarna som står för notan, då projektet delfinansieras av Svenska Filminstitutet och Film i Väst.

Mångfald har givetvis ett värde. Svensk offentlighet har en tendens att strömlinjeformas. Men att reducera mångfald till en fråga om hudfärg är en ren förfalskning av mångfaldsbegreppet. Värdet med mångfald ligger uteslutande i värdet av olika erfarenheter och kunskaper. Men hur mycket erfarenhet delar egentligen en kulturarbetare från Västafrika med en biljettkontrollant från samma del av världen? Inte nödvändigtvis mer än vad sagde kulturarbetare delar med en svensk ”vit” skådespelare.

Faktum är att reduceringen av mångfald till hudfärg och kön främst har blivit en strategi. En strategi för att göra karriär inom olika medelklassyrken. Enligt samma mönster har det länge ställts krav på jämn könsfördelning inom bolagsstyrelser, men ingen har brytt sig om könsfördelningen bland undersköterskor eller renhållningsarbetare.

Cynismen i att denna karriärstrategi saluförs som något abstrakt gott – jämställdhet eller mångfald – sticker förstås i ögonen. Men det är värre än så. Cynismen är direkt kontraproduktiv för mångfalden. Kvoter baserade på ytliga kriterier som kön och hudfärg motverkar inte sällan en mer genuin mångfald. Udda erfarenheter och åsikter sorteras lätt bort när en mängd ytligt bestämda kvoter måste fyllas. Resultatet blir inte sällan att alla som rekryteras efter de ytliga mångfaldsmålen delar samma progressiva medelklassbakgrund. Det är så mångfald ovanifrån ser ut.

Kvotering tvingar människor att börja tänka i termer av kön och hudfärg. Det göder bitterhet, avundsjuka och konflikter. Av historisk erfarenhet vet vi också att en uppdelning av människor i olika hudfärger underbygger rasism. Det spelar i stort sett ingen roll om intentionen från början var en annan.

Etablissemanget är inte bara ovanligt dåligt på att skapa genuin mångfald. Riskerna för att felaktigt utformade mångfaldsmål saknar demokratisk förankring eller får negativa konsekvenser är extra stor när statens tvångsmakt är inblandad. Den brist på genuin mångfald, och därmed allt för ofta genuin kvalitet, som förlamar den svenska kultursektorn härrör i hög grad från stela, byråkratiska strukturer som indirekt upprätthålls av politiska och byråkratiska beslut.

Den svenska kultursektorn, i vid mening, behöver ett Alexanderhugg som kan frikoppla den från en allt mer påträngande politisk styrning. Det gäller film, muséer och teatrar men också det enorma bidragsmaskineri som styr stora delar av civilsamhället i ideologisk riktning.

Det liberala svaret bör inte vara att motarbeta kulturen, utan att frigöra den från politiken, och framförallt från kulturbyråkratin. Det enklaste sättet är helt enkelt att tillåta skatteavdrag upp till en viss nivå för bidrag till kulturverksamhet. På så sätt kan var och en delfinansiera kulturen efter eget huvud. Det ger en signal om vad medborgarna uppskattar.

Att göra upp med den socialistiskt färgade kultur- och ideologiproduktionen borde stå högt på dagordningen för en borgerlig regering. Att på så sätt återge medborgarna makten och vända upp och ned på den nuvarande mångfaldspolitiken. Det är troligen det enda sättet att skapa mångfald på riktigt i detta land.