Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Tidigare demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) tog initiativ till den nya MR-myndigheten redan 2016. ”Mao-citatet” i bakgrunden prydde hennes kontor.
Tidigare demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) tog initiativ till den nya MR-myndigheten redan 2016. ”Mao-citatet” i bakgrunden prydde hennes kontor.

Håkan Boström: En pekpinnemyndighet för mycket

Regeringens planer på att inrätta en ny myndighet för mänskliga rättigheter i Sverige har väldigt lite med grundläggande rättigheter att göra. Syftet är institutionalisera vänsterns agenda i statsapparaten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Regeringen ska inrätta ännu en myndighet vars uppgift ska vara att lära svenska tjänstemän och medborgare att tänka rätt. Så kan man faktiskt utan överdrift beskriva planerna på ett ”oberoende, nationellt institut för mänskliga rättigheter” som ska inrättas som statlig myndighet under 2021.

Mänskliga rättigheter låter fint. Vem kan vara emot det? Den reaktionen är själva poängen. Det har blivit en vid det här laget beprövad strategi att använda positivt laddade värdeord för att driva igenom, byråkrati, kostnader och påverkansarbete. I praktiken kommer inte den här myndigheten hjälpa några utsatta i den hårda verkligheten. Men det är heller inte syftet. Precis som med den nyligen inrättade Jämställdhetsmyndigheten, och ett otal andra institutioner, rör det sig om skattebetald ideologiproduktion.

De femtio miljoner årligen som den nya myndigheten beräknas kosta kommer i första hand gå till jobb för välbeställda akademiker, möten, konferenser och liknande. Till det kommer att myndighetens arbete stjäl tid och energi från alla andra myndigheter genom att producera ytterligare enkäter, workshops och temadagar.

Sverige har redan en välfungerande myndighet i form av Justitieombudsmannen som är satt att ta tillvara medborgarnas rättigheter. Egentliga brott mot mänskliga rättigheter förekommer knappt. Så varför ännu en myndighet på samma tema? Det kan vara svårt att förstå. Men "mänskliga rättigheter" har kommit att betyda något ganska annorlunda än de grundläggande principer många förknippar begreppet med.

När regeringen ska motivera beslutet att inrätta ett MR-institut på sin officiella hemsida heter det att vi lever: ”I tider när de mänskliga rättigheter allt oftare ifrågasätts”. Vi talar alltså om ett institut som ska verka i Sverige med fokus på svenska förhållanden. Det kan tyckas obegripligt att mänskliga rättigheter skulle vara så hotade i Sverige att man skulle behöva inrätta en särskild myndighet för att skydda dem. Speciellt när det redan finns mängder med jurister som sysslar med detta. Men det är bara orimligt om man inte förstår vad mänskliga rättigheter betyder i den politiska kontexten.

Historieprofessor Lars Trägårdh redogjorde för ett antal år sedan här på GP Ledare för de två modeller som står mot varandra i synen på demokrati i svensk politik (GP 2/12 2015): Å ena sidan medborgardemokratin, det vi lärt oss förknippa med demokrati. Att folket bestämmer över hur landet styrs. Å andra sidan ”MR-demokratin”, som egentligen inte är någon demokrati utan ett antal universella principer som anses stå över demokratin. Det senare ska inte blandas samman med begreppet "liberal demokrati" som bygger på nationell lagstiftning.

Inom Miljöpartiet och den nya vänstern har MR-tänkandet vuxit kraftigt i styrka. De har insett dess användbarhet. Den traditionella demokratin och nationalstaten ses mer och mer som ett problem. Krav har till och med framförts på att det nya MR-institutet ska grundlagsskyddas så att inte de folkvalda ska komma åt det.

Vilka är då de konkreta konsekvenserna? FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har kritiserat det franska slöjförbudet samtidigt som man blundat för betydligt värre företeelser utanför västvärlden. Möjligheten att anhålla unga brottslingar (15-17 år) har försvårats av Riksåklagaren med hänvisning till FN:s barnkonvention. Svensk migrationspolitik var länge låst i hänvisningar till liknande konventioner och tal om att ”så kan vi inte göra” eller ”alla människors lika värde”. Det samma skulle troligen gälla möjligheten att omhänderta barn i kriminella klaner. Det handlar kort sagt om att avföra handlingsalternativ från den politiska dagordningen. Den vänsterradikala agendan ska inte gå att rösta bort.

Mänskliga rättigheter blev ett etablerat begrepp efter andra världskriget. Brott mot mänskligheten skulle bekämpas, kränkningar av individer bekämpas. Som med nästan alla sådana här humanistiska uttryck – fred, mänskliga rättigheter, jämställdhet, antirasism – har dock den aktivistiska vänstern utnyttjat den stora uppslutningen bakom dem till att förvrida innehållet och kunna driva sin egen agenda bakom fasadbegrepp. Cyniskt, men ack så effektivt.

Regeringens tal om att ”mänskliga rättigheter” ifrågasätts i Sverige ska närmast läsas som att Miljöpartiets dagordning ifrågasätts. Plötsligt blir förbud mot heltäckande slöja, utvisningar eller effektiv bekämpning av ungdomskriminalitet en fråga om mänskliga rättigheter. Med andra ord en total relativisering.

Att demokratin kringskurits i namn av MR-filosofin är tillsammans med annan juridfiering en viktig förklaring till det ökande politiska missnöjet och den nya konfliktlinjen ”folk-elit”. Populismen har inte uppstått ur ett vakuum. Den är följden av ett demokratiskt underskott. MR-aktivister, jurister och anhängare av marknadsstaten har var för sig bidragit till att underminera möjligheten att fatta politiska beslut. Tyvärr har många folkvalda varit bekväma med utvecklingen, som medfört nya möjligheter att skylla ifrån sig det politiska ansvaret. Balansen mellan juridik och politik har rubbats. Konsekvenserna för den liberala demokratin har varit förödande.

Socialdemokratin har inte alltid varit pådrivande själv. Men den har varit en möjliggörare, som inte gjort något för att stoppa utvecklingen. Alliansen har heller inte så mycket att skryta med på området. För en kommande högerregering värd namnet borde det stå högst på dagordningen att återge demokratin dess livskraft. Börja med att lägga ned alla dessa pekpinnemyndigheter.