Föreställ er att Moderaterna vinner valet och inrättar en myndighet för ekonomisk tillväxt. Det finns redan myndigheter som arbetar med detta, som Tillväxtverket och Vinnova. Men M anser att det behövs ytterligare en myndighet som ”samlar kunskap” och ”samverkar”. Och, lite diskret, driver politisk opinion.
Många är kritiska. Ytterligare en myndighet kommer väl knappast att leda till fler växande företag. Bättre då att politiken riktar energin åt att ta itu med praktiska problem företag möter. Näringslivet har dessutom en egen intresseorganisation, Svenskt Näringsliv, som inte brukar ligga på latsidan när det gäller att skriva rapporter och analyser.
Men Moderaterna ger sig inte, utan börjar anklaga alla kritiker för att förespråka planekonomi.
En dag presenterar myndigheten en ny rapport som granskat folkets attityder till en rad ideologiska lärosatser. I undersökningen kan man läsa att myndigheten bekymrar sig över att särskilt unga kvinnor tar avstånd från påståenden som ”tillväxt är viktigare än omfördelning för att skapa välfärd” och ”motstånd mot vinster i välfärden påminner om DDR”. Myndigheten skriver oroat att staten måste ta till insatser riktade till unga kvinnor för att få dem att ändra åsikt.
Denna historia är lika osann som absurd, men den påminner om en annan, som dessvärre är hämtad ur verkligheten: Jämställdhetsmyndigheten.
Den inrättades för tre år sedan på initiativ av den nuvarande regeringen. Strax därpå, efter valet samma år, fick M och KD igenom en borgerlig budget i riksdagen som innebar att myndigheten skulle läggas ned. Precis som i det fiktiva exemplet ovan ligger myndighetens praktiska uppdrag redan hos andra, fler kockar gör inte en bättre soppa menade de borgerliga.
Men då blev det ett himla ståhej. MP:s Annika Hirvonen Falk hävdade att en nedläggning av myndigheten skulle bli ”en katastrof för jämställdhetsarbetet i hela landet”. ”Politiskt förakt mot jämställdhetsfrågor”, påstod Lena Martinsson, ordförande för Genusforskarförbundet. Företrädare för Liberalerna skrev att planerna på nedläggning var en ”dyster ironi” eftersom det då var 100 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Myndigheten blev kvar. Sedan dess har den till stor del sysslat med att ta fram policydokument och dela ut bidrag.
Nyligen genomförde myndigheten en kartläggning av svenskarnas inställning till jämställdhet. Där konstaterades att det är alltför vanligt att unga män har ”könskonservativa” åsikter. Bland annat tog endast 75 procent avstånd från påståendet ”kvinnor överdriver jämställdhetsproblem”.
Myndigheten kräver alltså inte bara att en majoritet, utan precis alla, ska sluta upp bakom dess syn på jämställdhet. Att män inte i tillräckligt hög utsträckning skriver under på feministiska analyser, som att kvinnor diskrimineras i arbetslivet, ses som ett uppdrag för staten att åtgärda.
Hade det inte handlat om jämställdhet utan något annat, som synen på marknadsekonomi, hade det blivit uppenbart hur konstigt det är att myndigheter har synpunkter på vad befolkningen tycker. Men eftersom feminism har blivit synonymt med att vara för grundläggande mänskliga rättigheter kan det passera.
Det är inte myndigheternas roll att få människor att byta politisk åsikt. En myndighet som opinionsbildade för vinst i välfärden och låga skatter hade varit lika outhärdlig.
Det enda sammanhanget när det är rimligt att staten motverkar folks politiska uppfattningar är när det rör sig om samhällshotande politisk extremism. Ren opinionsbildning är en uppgift för politiska partier, organisationer i civilsamhället och liknande. Inte myndigheter.
