Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peter Hjörne: Öppnare, roligare, gladare!

Är det över nu? Den oro som många ger uttryck för är begriplig. Viruset har uppträtt nyckfullt och i ständigt nya skepnader. Däremot är inte oro ett tillräckligt argument för att behålla restriktionerna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

– Det börjar bli dags att öppna upp Sverige igen, sa Magdalena Andersson vid en pressträff i torsdags.

Beskedet från regeringen att restriktioner och rekommendationer tas bort, har applåderats av de allra flesta, även om många uttrycker en viss oro.

– Jag tycker det är skööönt - men jag tänker hålla avstånd i alle fall, sa en äldre dam från Mönsterås, som intervjuades i Rapport efter regeringens besked.

– På ett sätt känns det fantastiskt skönt att få gå på evenemang, sport, konserter och på ett annat sätt som sjuksköterska känner jag mig orolig för mina patienter och för mina kollegor och för de resurserna vi har. Jag hade kanske önskat från min professions håll att man hade låtit Danmark springa lite före och titta i skogen innan vi själva sprang in med huvudet före, sa Iva-sjuksköterskan Fia Börjesson i samma Rapportinslag.

Visst är det härligt att Sverige öppnas och de flesta kan återgå till vardagen. Vi har alla längtat efter det vanliga livet, det som pandemin förmenat oss: umgänge, restaurangbesök, teater, bio, konserter, matcher, cuper, mässor, fester, gudstjänster och mycket annat som sätter guldkant på tillvaron. Med det återvänder också hoppet till svårt sargade branscher och företag inom besöksnäringarna och kulturlivet.

Den oro som många ger uttryck för är begriplig. Viruset har uppträtt nyckfullt och i ständigt nya skepnader. Däremot är inte oro ett tillräckligt argument för att behålla restriktionerna. För läget i dag är väsentligen annorlunda än när restriktionerna släpptes i slutet av september förra året, för tidigt skulle det visa sig. Omikron tycks vara en betydligt beskedligare fiende än tidigare varianter, vaccintäckningen i Sverige är mycket hög och många har genomgått infektionen, vilket gett ytterligare immunitet i samhället.

Det var således ett både väntat och rimligt beslut att öppna Sverige.

– Länder som Danmark, Sverige och Norge har höga vaccinationstal och kan antas ha goda sjukvårdssystem. Det gör att man sannolikt kan lyfta restriktionerna med visst lugn, sa Världshälsoorganisationens krisberedskapschef Mike Ryan, i samband med att Danmark som första land i Europa släppte på restriktionerna.

Samtidigt påpekar han att man måste vara beredd inom sjukvården och snabbt kunna återinföra restriktionerna om det behövs.

– Öppnar man dörren snabbt måste man vara redo att lika snabbt kunna stänga den igen, sa Ryan.

För en gångs skull tycks i stort sett alla experter vara ense, i varje fall om att det är rätt att lyfta restriktioner och rekommendationer.

En av dem är Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Göteborgs Universitet och överläkare på Sahlgrenska, som säger:

– Trots utbredd smitta är det inte längre samma tryck på sjukvården i Sverige, sa Magnus Gisslen.

Han tror också att vi nu har kommit in i en endemisk fas. Då och då kommer vi att få infektionen men de flesta kommer inte att bli särdeles sjuka.

Folkhälsomyndigheten menar också att pandemin tveklöst gått in i en ny fas och har begärt att covid-19 inte längre skall klassas som en samhällsfarlig sjukdom och regeringen arbetar för att ta bort pandemilagstiftningen.

Även om vi inte kan utropa segern över viruset så kan vi redan nu konstatera några saker:

* I särklass viktigast är den sensationellt snabba framtagningen av vacciner. Utan dem så hade situationen i Sverige och övriga världen varit oerhört mycket allvarligare. Det säger sig självt att vacciner i sig inte hjälper om befolkningen inte vaccinerar sig. Utan den höga vaccinationsviljan så hade läget också varit mycket värre, vilket vaccinmotståndarna bör betänka.

* Det är ställt utom allt tvivel att den svenska beredskapen i många avseenden var undermålig. Det gällde allt från skyddsutrusning och äldreomsorgens förmåga att skydda de äldre till handlings- och beslutsberedskap.

* Sjukvården och dess medarbetare har gjort heroiska insatser, särskilt under pandemins första år. Svensk sjukvård har visat sig kunna ställa om snabbt och resolut. Men det har också blivit tydligt att det finns organisatoriska problem och inte minst: antalet vårdplatser är alldeles för få, bland det lägsta i Europa.

* Under stora delar av pandemin har delade meningar om virusets natur och utveckling lett till hätska utfall och anklagelser. Folkhälsomyndigheten och regeringens företrädare har kritiserats häftigt men också de som kritiserat har kritiserats för att de kritiserat. Aggressivitet, tvärsäkerhet och efterklokhet har firat triumfer.

* Sverige valde sannolikt rätt väg i en rad avseenden, till exempel genom att inte stänga skolorna. En så kallad metaanalys från forskare vid John Hopkinsuniversitet i USA har visat att de hårda samhällsstängningarna i USA och Europa gav ingen, liten eller till och med negativ effekt på dödligheten, men stora negativa effekter på samhället i övrigt. Statistik över överdödligheten i olika länder i Europa tyder på samma sak. Däremot så har oklarheter om ansvar, befogenheter, organisation och beslutsmandat lett till både missgrepp, senfärdighet och ren tafflighet.

Den 25 februari kommer Coronakommissionens slutbetänkande. Det kommer att ge upphov till debatt, förhoppningsvis i ett mer måttfullt och eftertänksamt tonläge. Viktigast av allt är emellertid att rapporten och andra insikter leder till beslut och kraftfull handling för att rätta till fel och brister i viktiga samhällsfunktioner.

Men till dess kan vi "luta oss tillbaka" och njuta av ett öppnare, roligare och gladare Sverige!