Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

William S Burroughs: Den mjuka maskinen

William Burroughs Novatrilogi är ett av 1900-talets mest utmanande skönlitterära experiment. Nu finns den i sin helhet på svenska. En stor litterär händelse! Per Planhammar kryssar sig fram i mytdimman kring Burroughs och hittar en författare som försöker skriva sig ut ur och bort från livets kaos.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Den äldre och relativt välbeställde William S Burroughs (1914-1997) var den som tillförde svärta i de intellektuella kretsarna kring Columbia University i New York på 1940-talet. Med sig hade han erfarenheter av komplicerad psykologisk natur, bland annat studier vid en internatskola i Los Alamos, vars fascistoida undervisningsmetoder antas ha grundlagt fixeringen vid skjutvapen. Myten - vars missuppfattningar ofta överskuggar den så kallade beatgenerationens vision om att vidga litteraturens gränser - talar i Burroughs fall vidare om ett långt heroinmissbruk i en tillvaro som innefattade mord, vådaskjutningen av hustrun Joan Vollmar och så landsflykten från USA. Lång tid skulle passera innan han, efter lobbying av Allen Ginsberg, beviljades inträde i American Academy and Institute of Arts and Letters.

På samma sätt som beundrare av Jack Kerouac och Ginsberg har svårt att fördra svartsynen som kännetecknar Burroughs, vill försvarare av den senare ofta distansera honom från övriga som brukar knytas till beatgenerationen. Detta förutsätter att man betraktar "rörelsen" som en enhetlig litterär skola, en distinktion som man gör klokt i att förhålla sig tveksam till. Liksom 1920-talets "lost generation" kunde innefatta så skilda författarskap som Ernest Hemingway och Gertrude Stein, kan Burroughs mycket väl nämnas samtidigt som Ginsberg och Kerouac.
Hos Burroughs ryms insikten om att kaos är tillvarons naturligaste tillstånd och vi måste upprätta utopier för att göra en omskrivning av livet. En liknande problematik finns hos den tidige Ginsberg. Man kan knappast heller undgå parallellerna i moralismen hos Burroughs och Kerouac, och trots den senares med tiden alltmer desperata optimism förs de båda samman av kampen mellan självdestruktivitet och konstnärligt sökande, att så att säga skriva sig ut ur och bort från nederlagen.
Till Burroughs innovationer brukar räknas cut up-metoden, i Europa betydligt mer uppmärksammad än Kerouacs spontanitetsidé. I själva verket var det konstnären Brion Gysin som i Paris 1959 uppfann tekniken. Gysin råkade av misstag skära sönder en bunt Times och Life, och märkte att remsorna bildade nya textfragment sedan de stuvats om. Burroughs började strimla egna och andras texter och trodde sig se ordens verkliga innebörd. Han blev övertygad om att människan var så styrd av inlärda språkmönster att det man ansåg vara sant handlade om illusioner i filtrerade versioner av verkligheten, där själva filtret bestod av språket.
Aldrig genomförde Burroughs metoden så konsekvent som i Novatrilogin, eller
cut- up-trilogin, som omfattar romanerna The Soft Machine, The Ticket That Exploded och Nova Express, och att den nu publiceras i sin helhet på svenska måste betraktas som en stor litterär händelse.

Trilogins övergripande tes är, kortfattat, att världen invaderats av virusvarelser från yttre rymden som genom språket kontrollerar människors sinnen och kroppar, samt på olika gerillagruppers kamp att krossa invasionen. Strukturen påminner inte så lite om science fiction och hårdkokta deckare; Burroughs talade om en fortsättning av teman och tekniker som användes redan i Naked Lunch (1959). Karaktärer och händelser framträder ur ett mönster av upprepningar, som snarare leder tankarna till musik än till ett "realistiskt" berättande.

Första delen, Den mjuka maskinen, förtjänstfullt översatt och presenterad av Anders Lundberg, är en samling löst sammanhållna fragment som också utvecklar den känslostorm som presenterades i just Naked Lunch. Perversa initiationsriter och tidsresor blandas med mediemanipulation och mutationer till ett hallucinatoriskt bombardemang av sinnesintryck. Främst skildras här invasionens orsaker och strategier. Bokens sista, utomordentligt fängslande och elegiska kapitel, "Genom de sårade galaxerna", förklarar invasionens ursprung i en hisnande skapelsemyt, i vilken redan de första människorna utsätts för ett "ordvirus". Viruset skapar konstgjorda identiteter och isolerar därmed varje människa i hans/hennes egen kropp (titelns mjuka maskin) och förhindrar varje försök till andlig utveckling. Intrånget på språket rättfärdigar i förlängningen byråkrati och exploatering, strukturer som skapar konflikter människor emellan - såsom kollektiv indoktrinering, teokrati och toppstyrd sexism och rasism.

Novatrilogin är ett av 1900-talets mest utmanande skönlitterära experiment och som sådant är den mindre läst än annat av Burroughs, så som de mer lättillgängliga Junkie (1952) och Queer (1985). Burroughs själv övergav sönderskärandet och återvände till ett mer episodiskt berättande, men trots sina svårigheter kvarstår trilogin som ett lysande försök att frigöra språket från dess fängelse med hjälp av språket självt.