Utanför mitt fönster skymtar jag det gamla varvsområdet över älven. Men det är en synvilla, det var fyrtio år sedan ett fartyg löpte av stapeln där; varvet finns bara i mitt huvud. Att hela Hisingens södra strand, från Frihamnen till Älvsborgsbron, alldeles nyss var ett väldigt, bultande industrihjärta förefaller i dag overkligt för de allt fler som inte har egna minnen av det. Allt som finns kvar är lite varvspynt där det nu ligger tättbebyggda, vattennära bostadsområden.
Omvandlingen har gått fort och få har intresse av tung industrihistoria i en stad som helst vill vara event- och kunskapscentrum. Tur då att vi har den oförtröttliga Aino Trosell som både vill och kan förmedla inifrånminnen av det som var en del av Göteborgs och Sveriges industriella ryggrad och tidvis ett varvscentrum i världsformat.
Hennes senaste bok, ”Varvsslammer”, är en skönlitterär skildring i tre akter med motiv från de sista faserna av Göteborgs långa skeppsbyggarhistoria, en textsamling där hon låter varvskrisen vara balanspunkt. Först rekordårens sextiotal med en närmast fogelströmsk berättelse om ynglingen Isak som på flykt från glesbygden erövrar storstaden med varvsjobbet som fotfäste.
Sedan ett självupplevt sjuttiotal då Trosell och en handfull andra pionjärkvinnor tog klivet in i på Arendal. Och sist, efter fallet, när hennes alter ego Anna tillsammans med andra överlevare från skeppsbrottet klamrar sig fast vid en liten svetsverkstad i knapp styrfart. Hela tiden med människorna och deras arbete i centrum, varmt men oromantiskt beskrivet. Tjock svetsrök i trånga utrymmen, iskylan från plåten som tränger igenom alla kläder när arbetet kräver att kroppen hålls stilla och blicken fixerad vid det smältande järnet, den omväxlande munterheten och tristessen i lunchrumstjötet. Över huvudena, tontunga stålsektioner i kranarnas vajrar, hotfulla som de sista varvsårens ständiga neddragningsrykten.
Och mitt i slitet och oron, yrkesstoltheten. De felfria svetsfogarna lagda för att tåla oceanernas omilda våld, suddiga rörritningar mirakulöst förvandlade till glänsande tredimensionella blodomlopp i skrovens djup, rutinerade plåtslagare som med blåslampa och välriktade släggslag återger trilskande plåtar sin rätta form.
Varven var inte bara stora arbetsplatser, genom sin placering gjorde också det fysiska arbetet och arbetarklassen synliga i stadsbilden.
LÄS MER:Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?
”Varvsslammer” är också ett stycke kvinnohistoria. De första kvinnornas inträde på dessa manliga reservat var inte enkelt. De fick tampas med oförstående chefer och gamla machoattityder för att få utsug till svetsarna, stå ut med gnisslet från basen över sjuka barn och det småaktiga förtrycket i att inte kunna ringa ett samtal till sjukhuset från verkstaden. Lönen var dock rejält mycket högre än i traditionella kvinnojobb.
Bokens personer är inga idébärande pappfigurer, de är hårt arbetande människor av kött och blod som sätter en heder i ett väl utfört arbete och kämpar på med jobb och vardag så gott de orkar – eller bryts ner av dem.
När Trosell plockade upp svetstången var klockan redan slagen för varven, även om ingen då erkände det, och ledningarnas svar var ”mer av samma”. Både varv och båtar fortsatte att växa medan den statsunderstödda konkurrensen i Asien och nedgången i världsekonomin undergrävde deras existens. Fallet blev tungt, från 15 000 anställda till nästan inga på några år.
Varven var inte bara stora arbetsplatser, genom sin placering gjorde också det fysiska arbetet och arbetarklassen synliga i stadsbilden. Skaror av arbetare äntrade färjan till jobbet och över älvens kvällsmörker påminde skärbrännarnas guldkvastar och svetsbågarnas blå stjärnblänk om det arbete som ständigt pågick. Inte för att kroppsarbetet är försvunnet i dag men industrin och dess arbetare är sedan länge flyttade utom synhåll, både i staden och media, i synnerhet sådant som slamrar och syns. Tidningarnas helgbilagor är fyllda av lyxkockar som serverar avsmakningsmenyer för svindlande belopp medan man får leta förgäves efter reportage om skickliga svetsare eller plåtslagare.
Under varvskrisen drevs förändringen igenom av kallt ekonomiskt tvång, även om omfattande statliga insatser mildrade fallet för Göteborg.
LÄS MER:Hyckleri att sälja ut Göteborgs hyresrätter
”Varvsslammer” är en del av Göteborgs 400-årsfirande och en viktig sådan, både i sin egen rätt som vittnesbörd om att något stort en gång byggdes av människorna här. Men också som en bakgrund att ta spjärn mot inför den väldiga omställning som i dag krävs för att bryta fossilekonomins grepp. Inte minst som en påminnelse om att ”mer av samma” sällan är ett bra sätt att möta en kris.
Historiens gång är aldrig given och utsikten från mitt fönster kunde ha varit en annan. Inte så att sjösatta supertankers skulle varit en möjligen eller önskvärd syn, men om facken på allvar tagit till sig budskapet när en delegation från Lucas Aerospace i Storbritannien i slutet av 70-talet kom för att berätta om sina kamp för att ställa om från krigsproduktion till samhällsnyttiga produkter, hade varven och staden kunnat ta en annan väg. Kanske kunde rentav en helt annan industri ha blomstra där på Norra Älvstranden om den lilla entusiastiska gruppen varvsingenjörer som bildade Vindkraftens Vänner vunnit stöd och gehör.
Under varvskrisen drevs förändringen igenom av kallt ekonomiskt tvång, även om omfattande statliga insatser mildrade fallet för Göteborg. Dagens omställning kräver mångdubbelt större politiska ingrepp men precis som när varven växte sig stora kommer det avgörande att vara många människors arbete, yrkeskunnande och djärva initiativ.
Läs mer texter om Göteborg:
LÄS MER:Varför kan inte Heden få se ut som den gör?
LÄS MER:Mer mys i stadsplaneringen
LÄS MER:Sportögonblicken som gjorde Göteborg världsberömt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
