Den äldsta bilden i detta urval från Göteborgs-Postens jubileumsbok ”Göteborg 400” är tagen på Gamla Ullevi i september 1924 – den allra första allsvenska säsongen. Det är inte alldeles uppenbart vilka Blåvitt spelar mot. Däremot är det uppenbart att scenen är ganska typisk för 1924. Ty bilden skildrar ett synnerligen rörigt straffområde.
Man bör bland annat notera att spelaren närmast målet inte är målvakten. Målvakten ligger på rygg längre ut i straffområdet. Själva orsaken till denna röra är naturligtvis Blåvitts forward, den mörkt krullige mannen med utsträckta armar: ”Svarte Filip”. Han orsakade många röriga straffområden detta år. Filip Johansson (1902-1976) är väl jämte Bertil ”Bebben” Johansson och Torbjörn Nilsson den mest legendariske blåvite spelaren, med skillnaden att sagorna om Svarte Filip har haft ytterligare några decennier på sig att blomma. Följaktligen kan man höra äldre fotbollssupportrar på allvar hävda att Svarte Filip med sina 48:or sköt så fruktansvärt att nätet i målburen sprack eller ribban knäcktes. Sådana berättelser är möjligen lika sanna som detaljen om skostorleken (det var egentligen storlek 45).
Kalla fakta är fullt tillräckliga för att göra Svarte Filip (namngiven efter sin bångstyriga mörka kalufs och möjligen också efter mördaren Svarte-Filip Nordlund som avrättades år 1900) intressant. Han värvades till Blåvitt från Fässberg, efter ett kort mellanspel i Trollhättan, inför den första allsvenska säsongen 1924. Svarte Filip missade visserligen första matchen, men sedan satte han i gång. Han vann skytteligan med 39 mål. Det är ett snitt på 1,87 mål per match. Man kan lugnt hävda att det aldrig kommer att slås.
Världsrekord på Slottsskogsvallen
Fotografiet med Gunder Hägg och Arne Andersson prydde GP:s förstasida den 2 juli 1942.
Denna dag dominerades GP inte bara av världskriget – där tyskarna fortfarande hade initiativet – utan också av nyheten om ett nytt världsrekord på den engelska milen. Det hade varit en fantastisk kväll på Slottsskogsvallen föregående kväll:
Trots krig, trots politisk högspänning och andra förstasidessaker får telegrammet med Göteborg som avsändningsort plats i de stora världsbladen. Det innehåller att svensken Gunder Hägg vann den stora duellen md Arne Andersson knappt men klart på 4.06.2 eller två tiondelar under det gamla världsrekordet som var 4.06.4. Exakt denna tid fick Arne Andersson. Inuti tidningen fullständiga referat och intervjuer om denna mest sensationella idrottstävling som ägt rum i Göteborg, och som bevittnades av 19.669 personer innanför Slottsskogsvallens grindar.
Kampen mellan Gunder Hägg och Arne Andersson hör till den svenska friidrottshistoriens klassiska tvekamper. För göteborgarna var frågan extra angelägen, ty Arne Andersson företrädde Öis. Hägg var naturbarnet som tränade i skogarna och emellanåt återvände till civilisationen i fantastisk form. Han hade ett lätt och mjukt löpsteg. Arne Andersson betraktades som en slitvarg och träningsprodukt.
Under perioden 1941-1945 satte de tillsammans 20 världsrekord. Kort efter kriget avstängdes de på livstid för brott mot amatörreglerna.
Men denna kväll på Slottsskogsvallen – samtidigt som tyskarna vann framgångar i Sevastopol och Nordafrika – brydde sig ingen om eventuella kuvert med kontanter.
Världsrekordet på Slottsskogsvallen var inledningen på den ofattbara formtopp som emellanåt kallas "Gunder Häggs 80 dagar". Fram till och med den 20 september satte han tio världsrekord, däribland ytterligare ett nytt rekord på engelska milen.
Strängt taget var det 82 dagar.
Kvällen på Slottsskogsvallen i Göteborg var alltså inledningen på en period då Gunder Hägg i princip satte ett världsrekord i veckan. Svensk och göteborgsk idrottshistoria fångas på fotografiet.
Oglamorös fotbollsvardag med Öis
Den göteborgska fotbollens vardagslunk har förvånansvärt sällan fångats av sportfotograferna. Denna bild ljuger en smula, ty Öis-målvakten Stig Göransson hade faktiskt en väldigt bra dag.
Den 6 oktober 1946 ställdes Öis mot Karlstad på en av Ullevis träningsplaner, belägen ungefär där det nuvarande polishuset står. Det går knappt att föreställa sig fotboll under mindre glamorösa förhållanden. Dagen därpå publicerade Göteborgs-Postens ett fylligt refererat:
Örgryte tog i går en klar revansch över Karlstad för nederlaget förra söndagen i solstaden, men man hade gärna velat se ett mera övertygande spel. 6-2 blev slutsiffrorna efter 4-1 i paus, men i andra halvleken speciellt hade Karlstadsborna så mycket att bestämma, så det borde varit på sin plats om målskillnaden blivit mindre. 1.204 personer hade trots det ruggiga vädret huttrat ihop under den täckta ståplatsläktaren på Ullevi nya plan – i andra halvleken ökades antalet även med en del ”frisksportare” under bar himmel. Givetvis var det en hel del ”landsort” som infunnit sig, men man såg även supporters från den gamla goda Örgrytetiden. Och dessa hade all anledning att vara belåtna med nutidens rödblå.
En vilsekommen hund gav publiken före avspark tillfälle till ett befriande skratt i vätan, då han nästan knockades av en boll från Karlstadsbornas sida, när de höllo på att värma upp sig. Och så började spelet på den hala och svårspelade banan, där det främst gällde, att målvakterna höllo hög standard. Man kan ge Stig Göransson ett mycket gott betyg i detta fall. Den gänglige skolynglingen visade en reaktionsförmåga som gladde , och det är tydligt att Ove Nilssons ”flykt” till Stockholm inte blivit någon större förlust för Örgryte. Kanske tvärtom! Ty hade f. d. halmstadbon stannat i Örgryte hade väl unge Stig fått stå på tillväxt kanske alltför länge.
Ingemar Johansson knockar Machen
Ingemar Johansson knockar Eddie Machen på Ullevi den 14 september 1958.
I tio år rådde boxningsfeber i Göteborg. Det var visserligen inget konstant febertillstånd, men det kan sägas ha uppblossat ungefär en gång i halvåret, med tilltagande intensitet i utbrotten, från Ingemar Johansson första göteborgska proffsmatch i december 1952, där han knockade fransmannen Robert Masson (i mässhallen), fram till juni 1962 då han knockade Dick Richardson (på Ullevi) och därmed återtog EM-titeln.
Däremellan hann han bli världsmästare i New York.
I Göteborg förlorade han aldrig en proffsmatch. För den blott genomsnittligt idrottsintresserade göteborgaren måste detta ha tett sig som en samling intill förväxling lika göteborgska boxningsevenemang där bara namnen på de blågula affischerna växlade: Bentz, Barnett, Wiegand, Adams, Pellegrini, Bygraves, Bates, Cooper, McBride, Erskine, Neuhaus …
Dessutom slutade de alltid på samma sätt: Ingemar Johansson vann, oftast på knockout.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Men för de insatta var det en konsekvent matchning av en blivande tungviktsmästare. Managern Edwin Ahlqvist och tränaren Nils Blomberg visste vad de gjorde. Trion höll ihop genom hela Johanssons proffskarriär: Ahlqvist med allmän utstrålning av streeetsmart kommunalråd, den trygge och allvarsamme Blomberg, ständigt snörande av och på Ingemars handskar – och mästaren med killerface (i ringen) eller nallebjörnsleende (utanför ringen).
Av alla dessa göteborgska boxningsögonblick var två av en särskild magnitud. Det största ögonblicket var väl den första VM-fajten i New York mot Floyd Patterson, men kvalificeringsmatchen mot Eddie Machen på Ullevi var nästan lika viktig.
I Göteborgs-Posten tecknades inför matchen bilden av en stad i undantagstillstånd. Inga ämnen tycktes vara för små.
Eddie Machen inledde dagen med en rejäl frukost – tre pocherade ägg, bacon, rostat bröd, jordgubbssylt och the. Ingemar däremot nöjde sig med tre koppar starkt kaffe utan tilltugg.
Trots att Göteborgspubliken hade vant sig vid att skruva upp förväntningarna var utgången en sensation. Efter drygt två minuter hade Ingo slagit ner Machen tre gånger.
Det cirkulerar massor av berättelser om göteborgare som berättar att de inte hann se knocken. De var och köpte choklad eller letade efter sina platser eller hade inte hunnit in på arenan. Några av dessa berättelser är, ärligt talat, svåra att tro.
Bebben Johansson – en legendarisk fotbollsbild
IFK Göteborgs Bertil ”Bebben” Johansson filosoferar vid hörnflaggan i matchen mot Sundsvall den 17 oktober 1965. Blåvitt vann med 2-1. Det verkar ha varit en genuint tråkig match. Inte ens sportjournalisterna orkade arbeta upp någon större entusiasm. Så här skrev Göteborgs-Posten dagen därpå.
Massor av spelarskador samt en plan som mer liknade en åker än allsvensk matcharena kom att verksamt bidra till att göra mötet Kamraterna-Sundsvall till en föga attraktiv fotbollsunderhållning. ---
Till de piggare i IFK-elvan hörde för dagen också ”Bebben” Johansson, som ganska respektlöst valsade runt med sina motståndare och särskilt i första halvlek låg bakom flera strålande frispelningar av Björn Ericsson.
Ja, det verkar ha varit en grå fotbollsdag.
Men just denna dag råkade alltså också vara den då GP-fotografen Alf Weihed fångade Bertil ”Bebben” Johansson i ett kort ögonblick av kontemplation. Det är bild av fotboll som tankeverksamhet – en gestaltning av den gamla klichén om det gröna fältets schack. Naturligtvis vet ingen vad Bebben tänkte vid hörnflaggan. Kanske var han mest förundrad över hur tråkig fotboll kunde vara. Men det ser nästan ut som om han planerar att tänka bollen in i mål. Det framgår inte hur hörnan utvecklades. Helt säkert är att resultatet blev en legendarisk fotbollsbild.
Sverige blir Europamästare
Pia Sundhage nickar in matchens enda mål i EM-finalen mot England på Ullevi den 12 maj 1984. Några veckor senare – i den andra finalen – slog hon den avgörande straff som gjorde Sverige till Europamästare.
I förgrunden syns Jitexstjärnan Anette Börjesson.
Sundhage vann fyra SM-guld med Mölndals-klubben Jitex. Som spelare och tränare har hon varit en dominerande gestalt i svensk fotboll sedan 1980-talet. EM-finalen på Ullevi 1984 lockade drygt 5 000 åskådare – en med dåtida mått mycket bra siffra.
