Massakern i hennes födelsestad Gwangju, när den sydkoreanska författaren Han Kang var nio år, har kommit att prägla hennes författarskap. Romanen Vegetarianen är en fiktiv historia som kretsar kring våld och övergrepp. Ingrid Bosseldal har läst.
Belyser historiens mörka vrår
Den sydkoreanska författaren Han Kang är dubbelt aktuell i Sverige. Knappt har hennes roman Levande och döda lästs, recenserats och placerat sig på olika litterära topplistor, så utkommer ännu ett verk av henne på svenska: Vegetarianen, som förra året belönades med det brittiska Man Booker International Prize för bästa roman utgiven på engelska.
Han Kang belyser sitt lands moderna historia – ur mörklagda synvinklar. Levande och döda baseras på en verklig händelse: massakern på protesterande demokrati-demonstranter i den sydkoreanska staden Gwangju (författarens egen födelsestad) i maj 1980. Vegetarianen är en fiktiv historia, men kretsar precis som Levande och döda kring frågor om vad det är att vara människa, om våld och om övergrepp. I flera intervjuer har Han Kang berättat att massakern i hennes födelsestad Gwangju, när hon var nio år, kommit att prägla hennes författarskap. Vad gör våld med människor? Hur färdas våldet genom ett människoliv? Och genom generationer av människoliv?
Våld, tvång och motstånd
Vegetarianen är en roman om våld och tvång i ett patriarkalt samhälle. Men det är också en berättelse om motstånd. Huvudpersonen, Yeong-hye, deklarerar en dag att hon aldrig mer tänker äta kött. Det är ett sätt att värja sig mot plågsamma mardrömmar om blod och mänsklig grymhet, men det är också det första steget i en gradvis transformation. I romanens tre delar förvandlas hon långsamt från lydig hustru till ett träd. Det börjar med den första delens deklaration om att hon slutat äta kött, fortsätter i den andra delen med att hon av sin svåger konstnären förvandlas till en solsökande blomstergirlang och slutar med att hon i den tredje börjar ta formen av ett träd. När läkaren på det mentalsjukhus hon förflyttats till benämner henne som schizofren och anorektiker, blänker det till i texten som av kirurgstål. Ett så vasst och fyrkantigt sätt att beskriva hennes tillstånd. Så ska också snart hennes syster se något helt annat i henne, och i sig själv. Ett överskridande, som den mer duktiga och framgångsrika och anpassliga storasystern, In-hye, saknar mod att följa. I en stark scen inser In-hye att hon inte förmår ”förlåta den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet”. Samtidigt har hon med hjälp av systern blivit varse de bojor som kringgärdar deras existens.
Skarpt och koncict berättande
Yeong-hye får inte själv berätta sin historia. Istället beskrivs den nästan uteslutande ur andras perspektiv: den kyliga makens, den känslouppfyllda svågerns och den skakade systerns. Han Kangs språk är skarpt och berättandet koncist. Det oberörda lugn med vilket Yeong-hye hävdar sig är plågsamt kontrasterat mot det motstånd hon drivs till när hennes ord inte respekteras: som när fadern försöker tvinga en köttbit in i hennes mun eller när läkaren trycker en slang ner i hennes blödande magsäck.
