Andrej Kurkovs nya roman ”Silver Bone” (MacLehose, 2024) utspelar sig i Kiev 1919, under det ukrainska frihetskrig som klyver staden i två delar, längs med floden Dnipro. När Röda arméns bolsjeviker jagar ut de ukrainska kosackerna mister en gammal man sitt liv och hans son Samson blir av med sitt öra, i ett och samma sabelhugg. Men Samson fångar upp örat, som han hoppats kunna operera tillbaka. När han rekryteras till bolsjevikernas hemliga polis, tjekan, visar sig örat i en bisarr vändning fungera som avlyssningsapparat – och räddar både hans eget och andras liv.
Örat i Kurkovs ”Silver Bone” är förstås en blinkning till ukrainske 1800-talsförfattaren Nikolaj Gogols surrealistiska novell ”Näsan”. Men den bisarra detaljen hos en av Ukrainas främsta författare blir samtidigt en metafor för fantomsmärtorna efter tidigare revolutioner och övergrepp, som aktiveras i Rysslands krig mot Ukraina. Smärtan som närmast blivit ett genetiskt kodat minne, kopplat till förmågan att lyssna av rätt ögonblick för att resa sig mot rysk övermakt: från kosackupproret 1648, till Stepan Banderas kortlivade ukrainska republik 1941, och 2000-talets upprepade revolter: Granitrevolutionen 1990, Orangea revolutionen 2004, och Majdanrevolutionen 2013/2014.
Många hävdar att det moderna Ukraina föddes för tio år sedan, när ukrainska aktivister drabbade samman på Majdan i Kiev med den pro-ryska regeringens polisstyrkor, Berkut, i revolten som ukrainarna kallar Värdighetens revolution. ”The Ukrainian Night” (2018), Yale-professorn Marci Shores thrillerartade dokumentärskildring som släpps i paperback under våren, erbjuder ett titthål in i stridens epicentrum där autentiska röster, ukrainsk poesi och reflektioner över revolutionens väsen vävs samman till ett essäistiskt hållet reportage.
Marci Shore följer hela förloppet, från afghansk-ukrainske journalisten Mustafa Nayyems Facebook-inlägg som tänder gnistan (“Vem är beredd att mötas på Majdan vid midnatt? Likes don’t count). Nayyem och hans gelikar reagerar på president Janukovytjs underlåtenhet att skriva under en politisk överenskommelse om frihandelsavtal med EU. Men slagordet att Ukraina hör till Europa blir snart underordnat en så genomgripande förvandling, att Shore gör jämförelser med Franska revolutionen. Ta till exempel när Ukrainas egen Marie Antoinette, expresident Janukovytj, den 24 februari 2014 flytt till Ryssland och hans palats utanför Kiev stormas. Inne i residenset konfronteras den förvånade folkhopen med bisarra bevis för hans korruption: en strutsfarm, en brödlimpa i guld, och ett gigantiskt, pornografiskt nakenporträtt.
Revolutionen i Kiev tände eldar i hela Ukraina.
Ja, den ukrainska revolutionen går igenom flera karnevaliska faser. Rockstjärnan Slava Vakartjuk berättar hur bandet Okean Elzy återuppstår under den första fasen, när soppköken går varma på ett vintrigt, belägrat Majdan. Sonen till en ukrainsk historiker blir ögonvittne till hur ukrainska högernationalister i hans egen generation gör gemensam sak med “mellanmjölksnationalister” som han själv, när Majdan under revoltens kulmen blir till ett slagfält där människor möts i kampen för friheten, trots skillnad i klass, ålder och politisk preferens.
I ukrainska riksdagsvalet 2014, noterar Marci Shore, får inget av ultrahögerpartierna – Pravi Sektor och Svoboda – mandat, eftersom de inte når upp till 5 procent. Som jämförelse får österrikiska FDP 20 procent samma år, och Sverigedemokraterna gör sitt dittills starkaste val med 12,86 procent. Ändå är den ryska propagandafrasen att “ukronazister” styr Ukraina ett av huvudargumenten bakom Rysslands invasion av Krim och delar av Donbas våren 2014.
Revolutionen i Kiev tände eldar i hela Ukraina. I dag är “majdan” i snart varje ukrainsk stad (majdan betyder “torg”) en plats för både levande och döda, med en ständigt växande skog av minnestavlor över de som stupat i Rysslands anfallskrig. Tamara Dudas autofiktiva debutroman ”Daughter” (från 2019; kommer på svenska hösten 2024 ) skildrar det laglösa tillstånd krisen försätter Donbas i, och kan nästan läsas som en uppföljare till Serhii Zhadans ”Voroshilovgrad” – som skildrar samma landskap före krigsutbrottet. Samma sorts aparta “Loranga-Mazarin-Dartanjang”-typer som kretsar kring bensinmacken i Zhadans roman befolkar ”Daughter”, och titelrollen innehas av en spenslig glaskonstnär med smeknamnet Älva.
Volontärernas desperata jakt på vapen och uniformer åt de frivilliga ukrainska soldatrekryterna kan framstå som komisk, när varken skonummer eller teknisk utrustning är kompatibla med verkligheten. Men den final där bokens berättare finner sina bästa vänner mördade i lägenheten som blivit ett informellt högkvarter, är inget annat än en blodig rysare, som förebådar massakrerna i Butja och Mariupol.
Anders Hanssons fotodokumentation av det lågintensiva krig som tog sin början den 10 april 2014, strax efter att de “autonoma folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk utropats, har en annan sorts närvaro (Hansson och Orrenius, ”Inte ens i döden får vi vila”, Bokförlaget Arena 2024). På en bro mellan Slovjansk och Donetsk står kvinnor uppradade med rysk-ortodoxa ikoner i händerna för att visa sin tacksamhet till de ryska “befriarna”. Strax efter att flygplatsen i Donetsk intagits av ryska armén 2016, släpar invånarna i den närbelägna byn brädor från grannarnas utbombade bostäder på en skottkärra för att värma sina hem. I sällskap med DN:s Niklas Orrenius återvänder Hansson 2022 och bevittnar de ryska attackerna mot skolor, sjukhus och civila kvarter under krigets första månader. Men teamets frustration över att inte längre ha tillgång vare sig till frontlinjen, eller till invånarna som klamrar sig fast i de farliga gränsområdena nära fronten, när kriget gått in på sitt tredje år, är påtaglig.
Tio år efter Värdighetens revolution anas fortfarande inget slut på Rysslands anfallskrig. När ryska exilförfattaren Masha Gessen besöker Kiev i november 2023 och stämmer träff med en rad ukrainska toppolitiker för tidskriften New Yorker, så drar hon slutsatsen att Ukraina kommer att förlora kriget, och att demokratin kidnappats av ett permanentat undantagstillstånd. Hon tar fasta på en statistisk undersökning från National Democratic Institutet som visar på krigströtthet, korruption och dalande förtroende för president Zelensky.
Ryssland är inte Ukraina, och har aldrig haft något Majdan.
Nyligen bekräftades dessutom ryktena om att Zelensky sparkat arméns överbefälhavare, den populäre Zalusjnij, och planerar att möblera om i den politiska ledningen.
Jag var i Kiev ungefär samtidigt med Masha Gessen. Självklart har Gessen, med sina erfarenheter av rysk och sovjetisk repression, ett annat raster. Men Ryssland är inte Ukraina, och har aldrig haft något Majdan. Den ryska revolutionen ledde aldrig till några verkliga reformer; 1990-talets statskupper mot Sovjetregimen var toppstyrda. Protesterna i samband med ryska presidentvalet 2012 är det närmaste det moderna Ryssland kommit Majdanupproret. Men som bekant ledde de bara till ännu mer repression, och till att Alexey Navalny och andra oppositionella fängslades.
Den som besöker Kyiv i dag möter en karismatisk världsstad, som trots kriget och det överhängande hotet om ryska missiler med bibehållen värdighet fortsätter att spela teater; crowdsourca till vapen, drönare och utställningar; ge konserter, och servera fantastisk mat till världsledande diplomater. Miljöerna som Andrey Kurkovs skildrar så levande i ”Silver Bone” finns fortfarande kvar, som en påminnelse om att Ukraina länge varit vad Harvard-historikern Serhii Plokhy kallar för ”Porten till Europa” (på Bokförlaget Stolpe i maj 2024). En stad som långt innan Ukraina vann sin självständighet 1991 blivit en korsväg för intellektuella och konstnärer från öst och väst, och den slaviska världens andliga centrum.
Visst finns det inslag av propagandatyp i ukrainsk nyhetsrapportering – men samtidigt har kriget förvandlat ukrainska journalister till undersökande krigsreportrar, medan varenda författare och copywriter vid frontlinjen fångar krigets väsen och motståndets kraft i poesi och prosa. Ingen censurmyndighet styr deras pennor: kriget har gjort ukrainarna till lysande historieberättare. Det, om något, kan bidra både till att läka trauman, och vinna ett krig.
Sofia Nyblom är författare och kulturjournalist.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag önskar mitt hem aska” av Darja Serenko
LÄS MER:Recension: ”Vorosjilovgrad” av Serhij Sjadan
LÄS MER:Recension: ”Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2” av Varlam Sjalamov
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
