”Det spelar inte längre någon roll / om någon älskar oss / Vi är trötta på ord, på det sagda och det osagda,” skriver den palestinska poeten Samer Abu Hawwash. Trots språkets maktlöshet när det står inför en väpnad konflikt vänder sig kulturintresserade världen över till litteratur från det krigshärjade området innan den första missilen knappt ens nått sitt mål. Dikter sprids på sociala medier, tidskrifter skyndar fram temanummer, förlag jäktar efter översättare, allt för att ”förstå” människorna som bombas. Som om de döda i Ukraina, i Gaza, i Tigrinya behöver skönlitteraturen för att humaniseras, för att få en skärva av vår empati.
Det var därför med viss cynism som jag plockade upp Serhij Zjadans ”Vorosjilovgrad”, en roman från 2010 nyligen översatt från ukrainska av David Szybek, och utgiven av Ersatz förlag. Den tar sig an det post-sovjetiska tillståndet, utspelar sig i Donbas-regionen där 14 000 människor dött senaste åren, och romanfigurer har smeknamn som Sejmon Svartkuk och Våldtäkts-Serjozja. Men cynismen dämpas snabbt, boken valdes inte till decenniets bästa roman av BBC Ukraina för att den har ett särskilt ärende eller för att den känns angelägen ”med tanke på allt som pågår” utan, helt enkelt, för att det är en riktigt bra roman.
Det är som om motsatta historiebilder slåss om stadens geografi där mycket är tomt och ännu mer övergivet.
Intrigen: Herman, en kommunikatör vars visitkort blott lyder ”expert”, får ett samtal klockan fem på morgonen. Hans bror har försvunnit, och lämnat bakom sig bensinmacken som av diverse skäl står under Hermans namn. Han återvänder därför till sin barndomsstad utanför Luhansk (som hette Vorosjilovgrad under större delen av Sovjet-tiden) för att ta hand om macken. Hans avsikt är att snabbt återvända hem till Charkiv men efter att ha träffat sina barndomsvänner och hotats av en affärsman som gjort sig rik på majsindustrin blir han kvar allt längre.
Staden, som ligger i den östligaste delen av Ukraina, blir romanens kärna trots att den som just gränsstad saknar en tydlig identitet. Busschaufförer har hängt upp Manchester United-vimplar vid porrbilder och Stalinporträtt, den hänsynslösa kapitalisten som vill åt bensinmacken är kommunist. Det är som om motsatta historiebilder slåss om stadens geografi där mycket är tomt och ännu mer övergivet. När en plats förvägras en enhetlig identitet, när platsens själva historia är omstridd, blir det i stället invånarnas minnen som skapar en brokig berättelse kring den. Det är endast genom barndomsvännernas minnen som Herman själv blir en romanfigur med psykologiskt djup. Hur skiljer sig barndomskompisar från andra kompisar? Jo, ”de minns en massa”, skriver Zjadan
I romanen ”Lanark” från 1981 som utspelar sig i Glasgow skriver Alasdair Gray att ”Ingen som besöker [Florens, Paris, London eller New York] för första gången känner sig som en främling eftersom han redan har besökt städerna i målningar, romaner, historieböcker och filmer. Men om en stad inte har skildrats av en konstnär bor inte ens dess invånare där med någon inbillningsförmåga.”
Den som besöker Donbas-regionen efter att ha läst ”Vorosjilovgrad” kommer i alla fall inte känna sig som en främling.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Internatet” av Serhij Zjadan
LÄS MER:Recension: ”Fjollornas fest” av Jonas Gardell
LÄS MER:Spelen som spelade roll: Agri Ismaïl om ”Tetris”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
